Blott en dag, ett leende på Kyrktorget i sänder?

Jag läste någonstans en intervju med någon, tyvärr har jag glömt vem det var, som på frågan om hon trodde på Gud svarade att hon trodde på Gud men att hon inte var säker på om han trodde på henne.

För mig är det nog precis så. Jag tror på Gud men jag vet inte alldeles säkert om han tror på mig. Hela mitt liv har på olika sätt definierats av diverse försök att komma till klarhet över frågan om livets mening. Jag växte upp i ett kristet hem. Min farfar var pingstpastor, mina båda farbröder var pastorer. Söndagsskola med berättelserna om Jesus och lärjungarna på flanellograf. Tältmöten. Somrar på Löttorps camping. Bröderna Samuelsson. Kristen dansbandsmusik. Kan ens Gud ha tyckt att det där lät bra? Jag tyckte om Jesus så som han framträdde på flanellografen. Om någon slår dig på ena kinden så vänd den andra till. Dela med dig av allt du äger om du vill följa mig. Lika lön för olika arbete. Ta hand om de svaga, hjälp de fattiga, bry dig också om de människor som andra föraktar. Döm inte så ska du själv inte bli dömd. Men nog fanns det ett gap mellan Jesus som etisk och ideologisk förebild och den tomhet som alltid har omslutit mig när jag lägger mig på sängen, släcker lampan och försöker somna.

Det är lätt att ha Jesus som förebild men det är svårt att tro på ett evigt liv. Redan som liten kämpade jag med dödsångest. Det har blivit lättare med åren att hantera det där, men det är samtidigt svårt. Min tro räcker hela vägen när det gäller Jesus på flanellografen, men den räcker bara halva vägen när det gäller uppståndelsens kraft. Jag har aldrig kommit förbi grundfrågan som jag brottades med redan som litet barn: Varifrån kommer vi och vart är vi på väg? Den där frågan fick mig att studera religionsvetenskap på universitetet, den fick mig att studera filosofi. Den fick mig att läsa Kierkegaard. Den fick mig att läsa Sjestov. Det är grundfrågans fel att jag numer arbetar som religionslärare. Till sist var jag liksom tvungen att skaffa mig ett jobb och min utbildning gav mig två alternativ; präst eller lärare.

Mitt förhållande till kyrkan är komplicerat. Jag har alltid känt mig hemma där och jag har aldrig känt mig hemma där. Under en period stod jag inte ut med att lyssna på predikningar eftersom de tenderade att antingen upprepa klyschor som jag inte behövde eller tenderade att komma med skenlösningar på komplicerade problem. För mig blev det en avgörande vändning när jag började tänka att det mesta som händer under en gudstjänst inte är till för mig. Kanske är det ibland bara ett leende på kyrktorget eller ett öppningsackord till en psalm som är avsett för mig. Något är till för någon och något annat är till för någon annan. Och egentligen tror jag inte att kristendom fungerar i ensamhet. Privatreligiositeten är en återvändsgränd. Samtidigt är jag nog tyvärr på många sätt en typiskt privatreligiöst kristen. Jag är ingen flitig gudstjänstbesökare. Rent formellt är jag medlem i pingstkyrkan eftersom jag aldrig har gått ur men jag besöker aldrig några gudstjänster där. Ibland besöker jag Equmeniakyrkan och emellanåt är jag inbjuden för att sjunga på gudstjänster. Jag har alltid känt mig välkommen där. Jag har alltid känt att de där små frikyrkorna med en handfull besökare med hög medelålder är fulla av kärlek.

När jag växte upp i Hammarkullen utanför Göteborg så var nästan inga av mina kompisar kristna. Det var udda, märkligt och en aning töntigt att föredra Jesus framför Che Guevara men jag har alltid gjort det. Det fanns ändå en likhet mellan min uppväxt inom en kristen gren som av många nästan betraktas som sekteristiskt annorlunda och mina kompisars uppväxt, de vars föräldrar var medlemmar i KPML(r) och andra rörelser på den yttersta vänsterkanten. Vi enades i synen på jämlikhet och solidaritet. Vi skilde oss åt i synen på transcendens och pacifism. I världen utanför Hammarkullen var vi udda på samma sätt. Jag är nog ingen särskilt bra kristen men ett första steg mot att bli en bra kristen är kanske att inse att man är en dålig kristen.

En del ser mig som en provocerande krönikör och en vänsterextrem idiot. Ann Heberlein sa till exempel i TV att jag var en av Sveriges elakaste skribenter och en elak människa. Inte för att hon känner mig utan för att jag i hennes ögon framstår som elak. Själv ser jag mig som socialliberal och tänker att jag är kärleksfullt retsam. Jesus är min förebild som debattör. Jag gillar att samma man som avslutade sitt liv med att uppmana Gud att förlåta dem som tar livet av honom var den man som inledde sin gärning med att i vredesmod välta omkull bord och piska upp försäljare. Min farbror som förr var pastor och numer är präst skrev härförleden på min Facebookvägg att han gillade många av mina texter men att han inte kunde sympatisera med mitt ständiga behov av att snacka skit om andra människor. Det intressanta med det är att jag aldrig någonsin har tänkt att se skarpa texter jag har skrivit mot Ebba Buschs allt mer SD-vänliga utspel och kristdemokraternas förändring har varit skitsnack. Det har varit ett ärligt försvar för den Jesus som det berättades om på flanellografen: Han som aldrig hade velat förbjuda böneutrop. Han som aldrig hade velat förbjuda tiggeri. Han som aldrig hade hävdat att vi måste hjälpa färre flyktingar. Han som aldrig hade sagt att för den som bultar ska dörren inte öppnas eftersom vi istället bara ska ta hand om ”våra egna” och därför måste hålla dörren stängd. Samtidigt kan jag förstå kritiken. Det är en svår balansgång mellan att vara sig själv och att vara kristen. Det finns nog ändå ett särskilt ansvar när man väl har identifierat sig med en viss religion eller ideologi. Men också kristna måste ryta ifrån. Vi måste sätta ner foten hårt och slåss för alla människors lika värde.

What would Jesus do är säkert en bra grundfilosofi men alla kan ju inte gå på vatten, förlåta synder, leva i celibat och hålla föreläsningar i mantel. Några av oss behöver leva vanliga liv, ha vanliga jobb och retas med högerextremister på fritiden. Någonstans vill jag ändå tro att det där med kristendom är ganska enkelt och att jag inte behöver prestera något alls eller vara på något särskilt sätt för att duga i Guds ögon, att man kan vara kristen och samtidigt vara ”en helt vanlig människa.”

Att vara kristen är i så fall inget särskilt alls. Det handlar bara om att tro på en Gud som föddes till jorden och dog för vår skull.

Det oändliga som blev ändligt för att vi ska kunna bli oändliga.

Den guden tror jag på. Frågan är som sagt om han tror på mig?

För om han kan det, ja då är också jag #härförattstanna

Andreas Magnusson
Krönikör
Magasinet Paragraf

Ett svar på ”Blott en dag, ett leende på Kyrktorget i sänder?”

  1. Intressant att läsa denna text. Jag är inte religiös, i meningen att jag tror på Gud, men jag kan från ett allmänmänskligt perspektiv helt hålla med dig. Jag tycker du har en fantastisk förmåga att sätta fingret på väsentligheter. Du behöver det inte vara negativt att texterna ibland blir långa, det behövs nog för att du ska få fram ditt budskap.
    Jag läser också, med behållning, dina krönikor i Magasinet Paragraf!!
    Jag önskar dig en riktigt Glad Påsk!!

Kommentarer är stängda.