Varför jag valt att bli trogen Guds församling

Min pappa var pastor och missionär. Mina bröder Kjell och Stanley gick ut som evangelister då de var 15 och 17 år gamla. Jag är sladdbarn och växte upp med frågor från äldre personer om jag också skulle bli pastor som mina bröder. Jag svarade alltid nej.

När jag var 15 år hade jag en jobbig tid med en del ifrågasättande, tvivel och kamp. Min mamma och jag gick ner på knä och bad att Gud skulle visa mig en väg. Precis när vi rest oss ringer pastorn i Filadelfiagruppen i Sundbyberg. Han berättade att det fanns en grupp pojkar i söndagsskolan som var 12 år, men nu fanns ingen lärare. Pastorn frågade om jag kunde ta hand om gruppen. Jag tackade ja och upplevde det som en underbar Guds ledning.

Så kom det sig att jag växte in i uppgiften i söndagsskolan och detta ledde senare till att jag valde att bli lärare. Under alla år som lärare var jag mycket aktiv i församlingar med evangelisation, predikande, sång och musik samt Alphakurser m.m. Under en del år var jag pastor, men oftast delade jag min arbetstid med att vara pastor och lärare.

I slutet av 80-talet gick en av sönerna på en bibelskola i USA som tillhörde trosrörelsen. I Sverige var han med i en trosförsamling som också startade en kristen skola. I samband med detta fick vår son inte längre leda ungdomskören och det blev en hel del slitningar när vi som familj kände oss utfrusna. Med stor sorg och med brustna hjärtan lämnade vi församlingen. Vi fortsatte dock att vittna, vara ute på stan med cafévagn, bullar och kristna tidningar. Flera ungdomar och vuxna drogmissbrukare blev frälsta och vi tog med dem till olika församlingar där de döptes och fick gemenskap. Vi kände en stor sorg trots att vi gladde oss åt alla dem som vi slussade in i olika gemenskaper.

Under det år som vi inte hade en församlingstillhörighet svetsades vi som familj samman och vi bad mycket, spelade, sjöng och hade möten på olika platser och vi tillhörde då en bönegrupp inom en församling. Våra söner Josef (missionär) och Joel och Johannes på Sjöbergs Förlag brinner för att sprida evangeliet och är med i lokala församlingar där de tar ansvar (Joel ordf. i Mellringekyrkan i Örebro) Min fru Maud och jag är föreståndare i Korskyrkan Filipstad-Hällefors och de slitningar som var tidigare är nu borta och vi lever i försoning och gemenskap och ett samgående har skett mellan församlingarna i bygden. Nu drar vi åt samma håll och vår församling har fått vara en öppen famn för många nysvenskar.

Sedan 2013 då församlingarna gick samman har vi varje år döpt ett 10-tal personer och hälsat många nya medlemmar välkomna. Många har också flyttat till storstäderna där det är lättare att hitta arbete och egen försörjning. Vi har letat efter öppna och kärleksfulla församlingar som vi rekommenderat de nykristna att kontakta. Vi tror på församlingen som Guds arbetsmetod och vi känner värme, kärlek och trygghet i den arbetsgemenskap vi har nu. Jag är #härförattstanna

Bengt Sjöberg
pastor

Alphakurs på Korskyrkans Träffpunkt i Filipstad, en lokal Bengt fått hjälp att hyra genom Länsstyrelsen, kommunen som stöttat med “integrationspengar”

Genom att berätta blir ett liv tydligt.

Vänsterpartiets riksdagskvinna Britt-Marie berättar om hur hennes relation med Jesus förde henne till Vänsterpartiet under Socialistiskt Forum 2013 i Gävle!

Jag är uppvuxen i ett av dåtidens utanförskapsområden i Norrköping.  Mina kärleksfulla föräldrar arbetade hårt.  Min mammas familj bestod av sju syskon som vuxit upp i ett av de första ”barnrikehusen” i landet.  De var fattiga men hade ett stort samhällspolitiskt engagemang. Alla stod de för socialdemokratins ide’ om det svenska folkhemmet. Men de hade också ett betydande intresse för kultur och litteratur.  Mina morbröder blev konstnärer och musiker och en av dem en mycket välkänd och älskad folkbildare och folkhögskollärare, med smeknamnet ”Internationelle Kalle”.

Det var helt klart att vi barn skulle studera, lära oss främmande språk och gärna spela något instrument. 

Jag minns diskussionerna när familjen samlades. Begreppen socialism och jämlikhet och vad de stod för lärde jag mig redan som liten.  Religionen hade däremot ingen plats i vår familj.  Men i huset där vi bodde fanns min bästa vän Barbro och hennes äldre bror Arne.  Ibland fick Arne se efter oss småflickor och då kunde det hända att han spelade psalmer för oss och läste ur barnbibeln stående på en stol i köket. Arne blev senare i livet en mycket omtyckt kyrkoherde i vår hemstad. 

Det var där i köket som jag kände jag en kärleksfull värme omsluta mig. Det som stod i bibeln var sant. Gud fanns där även för mig.  Någon som ville mig väl som älskade mig och som ville gott för alla människor. Jag var trygg hos honom. Jag kunde lita på honom. Mitt liv blev en helhet, även Jesus var ju socialist. Den känslan och vissheten har jag haft under hela mitt liv. Under min barndom gjorde jag av naturliga skäl inte många gudstjänstbesök. Däremot gick jag ofta in i den tomma kyrkan på väg hem ifrån skolan. Jag satte mig på en av bänkarna längst bak, såg på korset, kände närheten, tystnaden, andaktsfullheten och bad ”Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är”. Vaktmästaren var klok, log ofta vänligt mot mig och lät mig få vara där.

Som tonåring råkade jag i konflikt med en klasskamrat som yttrade sig ytterst kränkande om min mor och far. Jag gav henne en örfil. Vår klassföreståndare krävde att jag bad om förlåtelse, men jag gjorde inte det, trots att jag var både ledsen och ångerfull.  Vår lärare blev mycket upprörd och skickade mig till rektorsexpeditionen. När jag satt och väntade på att få komma in till rektorn såg hennes vänliga sekreterare mitt dilemma och fick att mig att berätta varför jag slagit min klasskamrat.  Inne hos rektor avkrävdes jag åter igen en ursäkt för mitt beteende. Jag vägrade, trots att hon sade att detta kunde innebära att jag relegerades. Efter en kort stund knackade sekreteraren på dörren och bad att få tala med rektorn. När min rektor kom tillbaka sade att hon funderat på saken och kommit fram till att jag som ”straff” skulle få åka till kyrkomötet i Uppsala och att hon förväntade sig en noggrann redogörelse över mitt besök för hela skolan vid en morgonbön. 

Härligt, jag var inte rädd för att tala inför publik och jag skulle få möjlighet att besöka Uppsala domkyrka. Det blev också en underbar upplevelse som säkert har haft betydelse för mitt fortsatta engagemang i Svenska kyrkan.   Många år senare när jag själv satt i kyrkomötet önskade jag att min rektor hade varit i livet och att jag hade kunnat berätta för henne vad hennes beslut betytt för mig. Nu sitter jag här hemma i karantän, snart 80 år gammal, men trygg i min tro på Gud och i ständigt samtal med honom. ”Nu består tron, hoppet och kärleken, dessa tre, men störst av dem är i kärleken” Kor 13:3

Britt-Marie Danestig
fd. riksdagsledamot för vänsterpartiet

P-O Flodström (t.v.) Britt-Marie Danestig (mitten) Lars Stjernkvist (t.h.)

Är du samma person vi möter på byn en fredagskväll, som på söndagens huvudgudstjänst?

Svenska Bibelsällskapets tidigare generalsekreterare Anders Blåberg har skickat oss en hälsning från Korskyrkan i Uppsala.

Han önskar oss en välsignad pingsthelg och ger oss – om inte sina 50 cent – så i varje fall sina 5 huvudsakliga skäl till varför han är #härförattstanna 

Det viktigaste han lyfter upp är att våga vara människa fullt ut och att inte bygga upp en massa religiösa fasader utan vara autentisk och leva det glada budskapet, HELA veckan! 

Gud är ingenting diffust och frånvarande, han är en närvarande kärleksfull far

Jag heter Julia Lindén och är 23 år gammal och detta är mitt vittnesbörd om varför jag är #härförattstanna

Jag har alltid haft en tro på Gud men när jag var mindre var han bara något som var långt borta. Under senare år har Jesus uppenbarat sig så personligt och nära mig och det har förvandlat varenda område i mitt liv. Jag har fått uppleva en kärlek som springer efter mig innan jag springer efter honom, en pappa som älskar varje del av mig och har fått uppleva en vän som är närmre än någon annan. Jesus!!

Tre tips för att göra Bibeln värdefull för dina barn

Alla kristna föräldrar funderar någon gång på hur vi ska ge Bibeln vidare till våra barn. Här kommer tre bra tips på hur du kan göra Bibeln värdefull för ditt barn!

Vill du komma igång med din egen bibelläsing? Kolla in vår kommenterade bibelläsningsplan: https://www.bibelnidag.org/vandring-i-hela-bibeln-2

Eller varför inte vår app Bibelstund (bibelnstund.se)?

Den ateistiska omgivningen, fördjupade mitt hopp

Jag föddes i ett baptistkapell på landsbygden i Jung. Mina föräldrar var med i den hyperkarismatiska pingstförsamlingen i Stockholm, det som då kallades för Fenix. Numera Citykyrkan. De sändes ut på ”fältet” några år och lämnade Stockholm. Och där började min frikyrkliga bana, på något som kallades för Ida Anderssons domäner. Så Idas förböner följde mig från starten. Jag var visst första bebisen på hennes missionsfält i Västergötland. Direkt efter hemkomsten från BB fick jag vara med till kyrkan, vi bodde dessutom i kyrkan, i baptistkapellet i Jung.

I oktober i höstas fyllde jag 65. Jag är fortfarande kvar i kyrkan. Varför?

Den viktigaste anledningen var att jag mycket tidigt i livet mötte Jesus i mitt personliga liv. Kyrkan blev inte bara en social gemenskap, en vana, en tradition. Det blev anknytningspunkten för min personliga Jesusupplevelse och Jesustro. Mina tidiga upplevelser minns jag från 9-10-årsåldern. Och det förstärktes i tonåren. Två års bibelskolestudier som tonåring medförde också en djup förankring i bibeltexterna. Min tro hängde inte bara på känslor och upplevelser.

När jag växte upp och var tonåring var inte heller det ateistiska livet utanför kyrkan särskilt imponerande. Fylleri, knarkande och vänsterextremism var mer vanligt än ovanligt där jag bodde. Valet att följa Jesus blev ännu enklare när man var måttligt imponerad av livet utanför kyrkan.

När jag fick några år till på nacken och hamnade i en fullständigt ateistisk miljö på statsvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet, fördjupades också min tro. Jag läste en massa kristen apologetik samtidigt som jag doktorerade i Statskunskap. Samma sak där, argumenten för ateismen och agnosticismen, den något mildare varianten, de var minst sagt bräckliga enlig min bedömning.

Relationen till kyrkan har periodvis varit komplicerad. Allt har inte varit Gud som glimmat, och mänskliga tillkortakommanden har ibland varit för besvärande när det har glimmat ordentligt med en påtaglig känsla av Guds närvaro. Den lokala enkla kristna församlingsgemenskapen har dock alltid varit en styrka och ett stöd. Har svårt att hitta någon motsvarande form av gemenskap i idrottsrörelsen, fackföreningsrörelsen, schackklubbar, politiken, bingoklubbar, näringsliv m.m. I församlingen kommer man som man är, det är inte prestationskravet i centrum, eller dugligheten. Bankdirektören prisar Jesus tillsammans med den nyfrälste bankrånaren. Var finns något motsvarande?

Förutom kyrkan och vanliga arbetslivet har jag också varit engagerad i idrottsrörelsen i ett antal år. Men där är prestationen helt i centrum. Du platsar i laget så länge du är tillräckligt bra. Annars får du inte vara med. Den kristna gemenskapen är i den jämförelsen mycket mer inneslutande. Jag är #härförattstanna

Stefan Swärd, ordförande
Svenska Evangeliska Alliansen (SEA)