Cirklar av påverkan

Vad som formar människor är något som intresserar forskare av flera discipliner. En modell som används är påverkanscirklar. Denna modell försöker visa att vi påverkas mer av vissa personer och institutioner än andra när vi formar vår världsbild och vår tro. Mycket har att göra med hur nära relation man har till personen. Väldigt enkelt kan man säga att närmare relationer formar oss mer. Vare sig vi vill eller inte. Inom sociologin talar man om primära och sekundära socialisationsagenter.


Närmast varje uppväxande barn finns föräldrar eller annan vårdnadshavare. Dessa har utan konkurrens störst inflytande på ett barns utveckling. Man kan enkelt förstå det om man tänker efter. En förälder träffar ett barn i snitt 8 timmar om dagen (räkna bort förskola/förskola och sömn, lägg till lite tid på lov). Det blir på ett år nästan 3000 timmar som man på olika sätt möts. Det kan jämföras med kyrkan som i absolut bästa fall möter barnet 40-80 timmar på ett år. Självklart formar föräldrarna barnets bild av världen mer än vad kyrkan gör.

Forskningen visar att attityderna i hemmet kring religion fortsätter att påverka barns inställning genom hela livet. Om hemmet inte präglats av religiös aktivitet är det mer sannolikt att barnet i vuxen ålder inte går in i ett religiöst sammanhang. Dock är det intressant att se att ungdomar som stannar i tron längs vägen gör tron till sin egen. Ungdomar som definierar sig som religiösa eller troende uppfattar högre grad att det är deras eget val än andra ungdomar. Så det handlar inte om att pådyvla en trosuppfattning som barnen oreflekterat tar med sig in i vuxenlivet, snarare tvärt om.

I cirkel två av modellen kommer så nästa lager av nära relationer. Det kan vara till släktingar som man träffar ofta som mor- och farföräldrar eller i äldre år så kommer barnets närmaste kompiskrets in. Särskilt i tonåren är denna cirkel extremt viktig för utvecklingen då det ofta är i dessa relationer som ungdomar testar sina gränser och ställer svåra frågor. Oftast rör det sig dock om enskilda individer. Forskningen i Här för att stanna talar tydligt om hur viktigt det är för trons utveckling med nära vänner som är troende.

I cirkel tre kommer sedan institutioner och människor som finns med i barnets dagliga liv men där riktigt nära relationer saknas. Det kan vara skolan, andra kompisar och lärare, det kan vara föreningar som fotbollsklubben eller scouterna. I denna nivå finns det personliga relationer till människor som barnet har respekt för, men relationerna är inte på en så nära nivå att påverkan blir djup.

I den fjärde nivån kan man tala om resten av världen eftersom vi lever i en globaliserad värld. Här påverkas barnet indirekt av till exempel miljön, ekonomiska kriser och annat som är bortom barnet och där det helt saknas personliga relationer.

Den stora frågan som vi behöver ställa oss inför en sådan här modell är var vi vill att kyrkan ska finnas. För många hamnar kyrkan i cirkel 3 och i vissa fall till och med i cirkel 4 (mer kulturell relevans). Söndagsskolan blir en skola som den vanliga skolan, men med en annan klass. Kyrkan blir en förening i mängden tillsammans med andra.

Vill kyrkan vara en plats som hjälper barn och unga att växa i tro gäller det att aktivt arbeta för att skapa gemenskaper där kyrkan får finnas med i de inre cirklarna. Så hur kan det se ut?

Cirkel ett – familjen

I den innersta cirkeln kommer kyrkan aldrig någonsin att kunna ha egna “aktiviteter”. Vi ska heller inte tro att det är kyrkans roll. Men eftersom föräldrarna är de viktigaste personen i ett barns andliga utveckling behöver vi satsa stora resurser på att understödja föräldrar och lyfta föräldrarna till den nivå som Gud har tänkt. Kan vi ge resurser, utbildning, stöttning, mentorskap till föräldrarna så hamnar vårt fokus rätt. Försöker vi som kyrka lösa frågan om barns andliga utveckling på söndagsskolan så arbetar vi mot den ordning som jag tror Gud tänkte på när han skapade världen. Återigen, vad tror vi att vi kan åstadkomma med 40 timmar mot föräldrarnas 3000? Självklart ska vi göra vårt allra bästa, mer om det i nästa punkt, men ytterst behöver vi styra om en del av våra resurser till att använda de verktyg som Gud hade tänkt.

Cirkel två – nära relationer

Idag ser kyrkans verksamhet ofta ut på ett sätt så att vi aldrig kommer in i denna cirkel. Söndagsskolan liknar, som jag tidigare nämnt, vanlig skola. I hemgrupper får barnen lämna rummet när de vuxna ska be och göra ”andliga saker”. Här tror jag dock vi som kyrka kan och bör tänka annorlunda. Istället för att nöja oss med att vara i cirkel tre kan vi skapa möjligheter för djupare relationer som når cirkel två. Vi kan, och ska, jobba medvetet under längre tid för att gå från cirkel tre till cirkel två.

Det finns inte EN väg för att uppnå detta, men eftersom det handlar om relationer så gäller det att hitta modeller i en så pass stor församling för att bygga in relationsaspekten. I klarspråk så bygger man inte relationer med påverkanspotential genom att vara 20-30 barn i samma rum med en stor genomströmning av ledare.

Några steg på vägen kan vara att se över och ta steg mot att:
– Ha en smågrupp med samma personer under terminen i barngrupper.
– Ha en fast smågruppsledare de flesta söndagarna.
– Skapa ålders- eller intresseanpassade möten där man från smågrupperna sluter samman till en gemensam storsamling.
– Ibland ha storsamling med alla barn och föräldrar, kanske med intro till en termins tema eller liknande.

Många ledare?

I en sådan modell krävs det så klart många ledare, men det viktiga att se är att ledarna då också kan vara på olika nivåer. Om man idag tackar ja till att vara ledare får man ibland ta en hel grupp med 10-20 barn. Få, om någon, klarar av att hålla en sådan samling på ett bra sätt. Istället blir det enklare att fråga föräldrar och andra om man kan tänka sig att sitta i en smågrupp en kvart och prata om livet med ett par barn. Här, som i mycket andra förändring, får vi falla tillbaka på mottot gör för någon, det du skulle önska göra för alla. Med tiden kan det då utvecklas och fungera för fler och fler.

Bibliska principer för Här för att stanna

Youtube

I grunden handlar hela projektet om vad som ligger på Guds hjärta och i Bibeln får vi på mängder av ställen en inblick i Guds tankar för ett projekt som detta.

Jesus blir till och med arg!

När Jesus såg det blev han förargad och sade: 
»Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: 
Guds rike tillhör sådana som de.
Mark 10:14

Det är sällan vi ser den starka reaktionen hos Jesus, men när lärjungarna försökte hindra barnen så reagerar han mycket starkt. Han blir förargad! Målet med kyrkans arbete med barn måste först och främst vara att möjliggöra mötet med Jesus. Här behöver vi se oss själva i spegeln och ställa oss frågan om vi ibland sätter upp hinder som behöver tas bort.

Sök efter den enda

Vad tror ni: om en man har hundra får 
och ett av dem kommer bort, 
lämnar han då inte de nittionio kvar i bergen och 
ger sig ut och letar efter det som är borta?
Matt 18:12

I Guds ögon är det inte ok att hälften av barnen lämnar tron och Jesus famn. När ett får i liknelsen försvinner är det värt en sökinsats och glädjen är sedan stor när det återfinns. Vi behöver komma närmare Guds hjärta i vår nöd för dessa minsta. Vårt mål ska alltid vara att 100 % stannar och varje individ som vandrar iväg är värd en sökinsats, även om man såklart aldrig kan tvinga någon kvar i tron.

Hemmet i fokus

Dessa mina ord skall ni ta till er och lägga på hjärtat. 
Ni skall binda dem som ett tecken kring er arm, 
och de skall vara ett kännemärke på er panna. 
Lär ut dem till era barn genom att 
tala om dem när du sitter i ditt hus 
och när du är ute och går, 
när du lägger dig och när du stiger upp. 
Du skall skriva dem på dina dörrposter 
och i dina stadsportar.
5 Mos 11:18-20

Föräldrarnas roll som förmedlare av tro är gudagiven och ska inte tas över av kyrkan. Vi har i många år byggt strukturer som tagit rollen som primär trosförmedlare från föräldrarna och det ger ett sämre resultat än om församlingen istället arbetar aktivt med att stödja föräldrarna i deras roll. Självklart finns det många fall där föräldrar inte förmedlar tro och där finns det andra vägar.

Hjälparen står redo

Men jag säger er sanningen: 
det är för ert bästa som jag lämnar er. 
Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er. 
Men när jag går skall jag sända honom till er,
Joh 16:7

Gud vill vara med i processen och genom sin Ande hjälpa oss att ta de rätta besluten i rätt tid. Han vill också leda varje individ i församlingen på den rätta vägen. Jag är övertygad om att Gud genom sin Ande leder även Här för att stanna-projektet och i bön och lyssnande ska det fortsatta arbetet utvecklas.

Kraft åt trötta arbetare

Men ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, 
och ni skall vittna om mig i Jerusalem 
och i hela Judeen och Samarien 
och ända till jordens yttersta gräns.”
Apg 1:8

Gud lovar oss kraft i en process som kan kräva både tid, resurser och mod. Det här är inget som vi står ensamma i. Vi funderar kring dessa frågor med mängder av församlingar i Sverige och över hela världen. Samfund, ungdomsorganisationer och andra ideella organisationer försöker slå sina kloka huvuden ihop om hur man på bästa sätt hjälper barn och unga till ett livslångt lärjungaskap. Ytterst får vi vila i löftet att detta är Guds projekt som han ämnar slutföra.

Tänk Orange!?

I reformationen, och senare i väckelserörelserna, var brottet med prästerskapets makt en viktig del. Man vill kunna läsa Bibeln själv, prata om tron i hemmet och föra tron vidare utan prästen som mellanhand. Tyvärr har även frikyrkliga församlingar över tid byggt upp en liknande ”expertkultur”. Idag ser många föräldrar sin roll som att det viktiga är att få barnen till ”lokalen” kyrkan varje söndag, eller åtminstone någon gång i månaden. Väl i kyrkan hoppas man att en anställd eller volontär ska lyckas förmedla tron så att den förvandlar barnets liv. Jag är övertygad om att denna kultur behöver brytas om vi ska kunna nå fler barn och hjälpa fler att stanna i tron.

Think Orange är en amerikansk organisation som arbetar med att lyfta familjens roll i kyrkans arbete. Den ena av tankarna är att församlingen behöver se familjen som barnets primära påverkan, och därmed stötta familjen i sin gudagivna roll. Den andra tanken är att ett barn ständigt utvecklas och att personerna som finns runt omkring barnet behöver följa med i den utvecklingen. Namnet Orange kommer från tanken att familjen är röd (står för den nära kärleken till barnet) och kyrkan är gul (står för ljuset) och ska vi lyckas förmedla tro behöver vi förenas i vår strävan, då blir det orange.

Tillsammans når vi helt enkelt mycket längre. Egentligen är hela idén att vi skulle kunna jobba utan föräldrarna en högmodig tanke som trots det vuxit till praxis. Om vi ser oss själva i spegeln och rannsakar hur vi arbetar och uttrycker oss så finns det mycket att jobba på här.

I sin bok It takes a Church to raise a parent gör Rachel Turner en intressant iakttagelse. Hon nämner att kyrkan ibland ser på relationen mellan kyrkan och familjen som två personer som ror varsin åra i en roddbåt, där båten är en bild av den unga personens lärjungaskap. Bilden har en poäng i att kyrkan och familjen behöver samarbeta men problemet är styrkeförhållandet i bilden. Som nämnt tidigare så är familjen överlägsen kyrkan i påverkanskraft. En bild som roddbåten kan då lura kyrkans anställda och ledare att se sin roll som FÖR inflytelserik. Vad vi kan vara är föräldrarnas stöd och lyfta dem till den roll som de ska ha i barnens liv.

Ett val att ta till sig kristen tro för barn och unga sker effektivast i familjesituationen men föräldrar och barn behöver allt stöd man kan få för att få processen att röra på sig. Utan stödet från storfamiljen i kyrkan är risken stor att pilarna till slut pekar bort från den processen och en person som börjat att vandra vägen som kristen lämnar tron.

Kyrkan kan:
– vara en katalysator för processerna
– ge undervisning som leder till stegen
– ge föräldrar verktyg att ta sin gudagivna roll
– vara en plats för naturlig tillbedjan
– vara en helande gemenskap över generationsgränser
– bidra med utmaning till avgörande steg

Releasen av rapporten

Här kan du se hela releasen i efterhand. Du får en översikt av vad rapporten innehåller och några huvudnycklar.

https://youtu.be/OYhLPKqby4o

Magnus Wingård och Olof Brandt följde upp releasen med ett avsnitt av Bibeln idags podcast som du kan se här. Leta gärna upp podden i din podcast app eller Spotify och prenumerera eftersom det kommer en hel serie om Här för att stanna den närmaste tiden.

Podcastavsnitt

Bibeln idags podcast har en rad avsnitt som berör Här för att stanna och fler kommer i en serie som släpps med start under december. Följ gärna podden och läs mer på podcast-sidan.

Ladda ner rapporten från projektet

I rapporten presenteras det arbete vi gjort under 2020 och vad vi funnit. Du kan läsa om bakgrunden, våra bibliska principer och huvudteori för analys. Rapporten har fem stora avdelningar som presenterar det vi anser är viktigast att lyfta fram från det vi sett:

  1. Över 50 procent försvinner
  2. Det sociala benets dominans
  3. Föräldrar och församling
  4. Behovet av nära relationer
  5. 10 byggstenar för livslångt lärjungaskap

Rapporten avslutas med utmaningar till egna reflektioner och möjliga steg vidare.

Läs rapporten direkt på skärmen.

Läs rapporten som nedladdningsbar pdf.

/Olof Brandt, generalsekreterare Bibeln idag

Vägen är smal – men Jesus står kvar, intervju med Carl-Henric

Tjabba C-H!
Som du ju vet vi det här laget så diggar jag dina böcker och har läst framförallt ”Jesus gick vidare…” två gånger redan. Men den har ju några år på nacken så jag tänkte höra med dig vad du sett de senaste 8 åren sedan boken kom ut?

Tjena P-O, trevligt att du uppskattar mina böcker och att de verkar kommit dig och Bibeln Idag till glädje. Angående din fråga så upplever jag nog att den teologiska grundanalysen står fast, men det är klart att jag skulle ha skrivit den delvis annorlunda idag i och med att den kyrkliga verksamhetskulturen förändrats en del.
Men utmaningarna att få tron med sig in i vuxenlivet består ju även då verksamheten och de sociala mönstren delvis förändras, och jag tycker att berättelsen om Emanusvandrarna har en evig hälsning in i det livsskedet.
Sen är det förstås så att den berättelsen inte handlar om ett par tonåringar som ska bli vuxna, men det handlar om processerna kring skiftet mellan de olika naiviteterna – om att växa från en statisk till mer dynamisk tro. Det är förstås egentligen inte styrt av ålder utan kan uppstå vid olika tidpunkter i en troendes liv, men det tycks emellertid som att det är vanligt i den där åldern där vi blir vuxna.

Ok, men innebär det att du i det fall du skrev boken idag valt ett annat ingångsperspektiv på frågan?
Vet inte, kanske. Nu blev boken väldigt inriktad på att gå från tonårslivet till vuxenblivande men jag tror som sagt att det är just där skiftet är som störst. Så nej, jag hade nog behållit den ingången men kanske än tydligare beskrivit att det inte är begränsat till ålder. Det finns med i boken men jag hade kanske tydliggjort det ytterligare.

Inför mitt arbete med #härförattstanna kampanjen så tyckte jag mig se tendenser på att ungdomar uppväxta i liturgiska miljöer försvinner i yngre ålder från församlingen, men i mycket högre grad övergår till att bli ”private christians” snarare än att de bryter och gör upp med sin barnatro. På den andra sidan har vi de karismatiska gänget som med hög överlåtenhet stannar kvar upp i 20årsåldern, men de som lämnar den gör det mera med ”buller, bång och andliga sår”.
Intressanta iakttagelser. Min grundinställning är att kristen är man personligt, inte privat, så att man blir ”privatkristna”… ja, bättre än att lämna sin tro förstås men ändå inget som en kyrka bör slå sig till ro med.
Det är, utifrån det du beskriver, i så fall en styrka hos de liturgiska sammanhangen att de presenterar en Jesus som människor vill vara kvar hos, samtidigt som de tycks sakna förmågan att göra Kristi kropp tillräckligt attraktiv för att tonåringen skall stanna kvar där i längden. Utmaningen för dem blir i så fall att balansera den här attraktiva gudsbilden med ett församlingsliv som verkligen ger ungdomarna verktyg att få vara med och bygga och utbreda Guds rike. Vilka vägar till praktiskt engagemang kan de erbjuda? Vi behöver visa att det finns någonting mer och att det kristna livet hela tiden befinner sig på en resa högre upp och längre in!

Preach it, broo!
Och på andra sidan av det du beskriver finns då den karismatiska miljön, där bilden ibland kan vara att det bara blir andligt med ett totalt uttåg från världen: Det är bara de maffiga lovsångspass och långa bibelstudier som räknas som riktigt andliga, typ, lekar och aktiviteter ses mest som en slags transportsträcka och inte som en naturlig och självklar del av den andliga gemenskapen.
Jag tror vi behöver hitta ett sätt att vara kyrka för tonåringar där vi både kan leka, skoja och tramsa samtidigt som vi tar de mer utpräglat andliga perspektiven på djupaste allvar. Att visa vägen till en god balans mellan det mänskliga och andliga tror jag är viktigt, och tänker man efter så är det faktiskt det som är kristet liv: Det snurrar ju kring den Gud som blev människa, liksom.

Du låter sund och balanserad som vanligt C-H, det här tar jag till mig av!
Fint P-O.
Risken finns annars att vi annars får cykler där människor har ett engagemang från söndagsskolan till tonåren och sen kanske återvänder först när de själva blir föräldrar och vill ha sina barn i söndagsskolan som sedan också blir kvar upp i tonåren innan de känner sig klara. Eller så, om vi snarare befinner oss i det andra diket som vi pratade om förut, så är man ”brinnande och hängiven” längre upp i tonåren eller strax därefter men lämnar sen eftersom man inte fått med sig sin mänsklighet ordentligt i tron.
Obalansen där man antingen överbetonar det mänskliga på bekostnad av det andliga eller tvärtom ger i princip samma resultat: En haltande tro som inte blir hela livets tro.

Utmaningen i det mer liturgiska sammanhanget blir att ge vidare någonting som inte stannar vid en personlig Gud som älskar dig, för risken finns att 17-åringen då tänker att allt är klart när du greppat detta, då kan du sen lika gärna gå vidare till nya sammanhang medan den karismatiska miljön istället riskerar att för snabbt hamna i prestation där det blir för mycket för fort och unga människor blir brända. Framförallt om det hamnar i en förkunnelse som inte är balanserad.

Hur tänker du att vi ska uppnå denna balans i både de liturgiska och karismatiska miljöerna då?
Vi vill inte hamna i ett läge där människor känner att dom är färdiga redan vid femton, samtidigt som vi inte kan tänka att varenda gymnasieungdom är redo att bli en andlig krigare.
Jag tror varje församling gör klokt i att ställa sig frågan: Vilket är vårt dike?
Det är lätt att kantra ner i något av dessa diken, men det går förstås hitta en väg däremellan. Jag gillar exempelvis det jag sett i Holy Trinity Brompton, kyrkan där Alpha-kurserna grundades. De har hittat den goda balansen mellan en intellektuellt driven förkunnelse samtidigt som de har ett stort diakonalt betjänande och en församlingskultur som bejakar att människor är olika och inte skall stöpas i en enda samma form: Gemenskap, tydlig undervisning och öppenhet och nyfiken på människor. De har mingel på riktigt, där nya människor alltid blir sedda och bekräftade i sitt möte med församlingen.

Ok, men du jobbar ju mycket med samma frågor som jag och Olof – har du nå konkreta tips och råd du kan skicka med oss när vi börjar titta på nya stödfunktioner till församlingsvärlden med anledning av vårt projekt?
Av vad jag kan se så verkar det behövas mera samtal, mer gemenskap och bättre former för att brottas med tvivel. En slags levande ”vuxenkonfa” där människor om och om igen, genom sina olika processer ges verktygen att återerövra sin tro. Där tror och hoppas jag att vi från Alpha Sverige kan vara ett bollplank för församlingsvärlden.

Ok, tack för din tid C-H. Som vanligt väldigt stimulerande att prata med dig.
Gott, jag är långt ifrån någon expert men jag tror att detta är viktiga saker att fundera kring.

Hur ska vi nå bortom dom konstruerade berättelserna?, en intervju med Jacob Langvik

Tjabba Jacob, du har ju skrivit en del på samma tema som #härförattstanna handlar om!
Tänkte kolla vad du skulle säga är de främsta anledningarna till att människor stannar kvar i församlingen och den kristna tron?

Jo, men visst. Mina båda böcker bygger ju mycket på personliga berättelser från mina vänner. Samtliga av dem är uppväxta i liturgiska sammanhang som du och Olof kallar det för. Min bild är att de flesta har fortsatt vara ”kristna på sitt sätt”. Men alltså P-O, det ni säkert också märkt är väl att det är allmänt svårt att penetrera de verkligt bakomliggande orsakerna från de konstruerade berättelserna?

Inte helt säker på vad du menar Jacob?

Jo, men alltså du vet. Berättelserna som främst är skapade för att motivera inför familj och vänner varför de lämnat?

Men Jacob, tänker du alltså att de svar de ger till oss i vår kartläggning inte är autentisk överensstämmande med deras egentliga skäl?

Jo, du P-O. Ställ inte frågor du inte vill ha svar på, för det är nog tyvärr exakt vad jag tror.

Min erfarenhet är att huvudorsakerna går att finna i att församlingens sociala kultur undergrävts de senaste 20-30 åren med anledning av vår ”urbanisering” och ”medelklassifiering”.

Du som ju kommer från arbetarhem och börjar närma dig en aktsam ålder.

Käft om min ålder Jacob.

Nå väl. Du minns väl ändå kanske hur det var förr. Förr så firade församlingsfamiljer semester tillsammans i kyrkornas sommarhem, man bodde och levde tillsammans under somrarna. Numera äger varje familj sitt eget sommarställe och de gemensamma ägandet och förvaltandet inom församlingen är på utdöende.

Hmm, you got a point man.  

Jo, jag vet och jag tänker nog att detta innebär att den kristna ”motkulturen” undergrävs och att det på ett implicit plan kommunicerar till barnen att föräldrarnas ”tro” inte är så viktig, vilket gör den mindre relevant även för dem – framförallt då den utsätts för konkurrens från annat.

Det där låter ju riktigt vettigt.

Jo, men jag är en ganska vettig kille för det mesta. Församlingarna måste fråga sig vad de kan göra för att vara viktiga både för sin omgivning och sina medlemmar. Fokusera på betjänande gemenskaper vilket bygger en stark församlingskultur som kan utmana den konsumistiska samtiden.

Sounds like music in my ears.

Jag, kunde just tro att en gammal halvkommunist som du skulle gilla det – men javisst. Det ligger en djupare sanning i det här. För att bli en attraktiv gemenskap, så behöver vi gestalta Guds kärlek och omsorg med hela Kristi Kropp och hur kan vi älska varandra fullt ut om vi inte umgås med varandra?

Preach it!

Att prestera och inte bara ta emot, ett samtal med: Eleonore Gustafsson

Vi behöver få in andliga vanor där vi lär oss att prestera inför Gud, säger Eleonore och tittar lite retsamt på mig – väl medveten om att det hon säger kan provocera. Hon har tidigare arbetat som pastor i Ryttargårdskyrkan, varit medförfattare till flera böcker och är en återkommande krönikör i den kristna nyhetstidningen Dagen. Idag har hon intervjuats av mig kring sina tankar om hur vi som församling kan bidra till at fler ungdomar blir #härförattstanna


Eleonore det låter lite som att du och jag jobbar med lite samma saker?

Well, yes. Just nu tittar jag på hur olika Gudstjänstformer tilltalar målgruppen ”Unga Vuxna” och jag har förstått att du och Olof på Bibeln Idag bedriver ett liknande arbete.

Precis.

Ungdomar har lärt sig att kristen tro är en relation ,de söker efter det autentiska och det personliga, just därför måste kyrkan ge tydliga verktyg som håller den relationen vid liv, även under det som den kristna tron kallar för ”ökenperioder” eller ”trons natt”. Vårt gudstjänstliv är ganska känslomässigt orienterat i relation till den mer högkyrkliga mässordningen där bönen är ett viljebeslut.  

Ok, det här var spännande. Fredrik Wenell pratar ju en del om ”de tre benen”, tolkar jag dig rätt om du menar att den moderna Gudstjänstformen vilar för tungt på det emotionella/andliga?

Ja, men också att vi bara foskuerar på de positiva känslorna: ”jag älskar”, ”jag längtar”, jag är glad”. Det innebär att de ungdomar som går igenom tuffa perioder inte kan identifiera sig med vår lite för ”glada lovsångsmusik”. David Davage tar även upp det i sin senaste bok ”7 Myter om Lovsång”. Vart finns klagobönen där de negativa känslorna ryms?

Ja, en intressant bok som jag ser fram emot att läsa – den kom på posten idag. Men utöver det teologiska innehållet i lovsångerna, har du fått några fler signaler kring hur vi kan utveckla själva Gudstjänstformen som sådan?

Om jag får uppehålla mig kring min käpphäst för någon minut, så tycker jag att Vi även saknar en tydlig andaktsform inom frikyrkan.

Andaktsform. Nu börjar du låta som Josef Bergdahl. Är det lectio divina du tänker att vi ska göra varje dag?

Nej, det är inte realistiskt, lectio divina tar minst halvtimme, det hinner man inte göra varje dag.

Ok, Eleonore – men jag är fortfarande inte helt säker på vad det är du föreslår?

Alltså så här. Jag tror att de korta bönerna fyller funktionen att de ger oss en rutin för vår egna tillbedjan, medan den längre andakten fyller en annan funktion.

Well, sure – det låter ju logiskt

Ja, i vår protestantiska andaktskultur har vi haft en tradition av att enbart ta emot i form av tex. Lectio Divina. Men för att relationen skall hållas vid liv kan jag inte bara ta emot – vi måste också prestera!

Vänta nu Eleonore, föreslår du att vi ska tänka att vi måste prestera inför Gud – you’re loosing me!

Nej, lugna dig lite nu. Det handlar inte om att prestera en massa känslor och ord, man kan luta sig mot andras ord, Kyrkan redan presterat i form av lovsånger, psalmer, tideböner, mm. I frikyrkan finns det ett överdrivet fokus på det personliga för att vi ska uppfatta våra böner som äkta, men det funkar inte i ökenperioder. Under dessa tider behöver vi kunna få luta oss mot vad andra formulerat åt oss. 

Men alltså, det låter ju lite som att du tycker att vi tappat lite av de skatter som finns dolda i den mer högkyrkliga Gudstjänstformerna inom karismatiken?

Jag skulle nog vilja gå så långt som att hävda att vi till och med tappat delar av nåden! Owe Wikström har i sin bok ”Det bländande mörkret” skrivit kapitlet ”Vägen” som jag även återgett i mitt kapitel i antologin ”Söndag – gudstjänst i en ny tid”. Owe Wikstörm menar att det andliga livet består av tre kriser: saknaden, uppgörelsen och natten.  Vi behöver hjälpa våra ungdomar genom alla de här tre kriserna. Just nu hjälper vi dem bara med saknaden. Det gamla väckelsemötet fokuserade på uppgörelsen, men det har vi helt tappat idag. Tidigare i vår historia fanns bikten med i frälsningsögonblicket på ett mer konkret sätt, än vad jag kanske upplever att det gör idag. Frank Mangs uppmanade tex. varje person som ville be frälsningsbönen att först konkretisera vad i personens gamla liv den önskade bli frälst från. När synden blir konkret blir även nåden konkret. Jag tror inte man behöver göra det vid frälsningsögonblicket, men man behöver göra det någon gång då och då för att tron skall mogna.

Så mera nåd, bikt och rutiner som kan bära människor genom perioder då de själva känslomässigt kanske inte orkar prestera så många andliga upplevelser själva tror du kan vara en viktig komponent för att hjälpa ungdomar att stanna kvar?

Ja, det skulle jag säga!

Preach it!

Intervjuare: P-O Flodström, verksamhetsutvecklare
Bibeln Idag

Gäst: Eleonore Gustafsson, pastor
Evangeliska Frikyrka