Under processen med Här för att stanna så var en av inspirationskällorna den amerikanska organisationen Orange. Nu har två av deras kortare böcker översatts och finns tillgängliga för den som vill bli inspirerad.
Båda böckerna har som sagt en amerikansk förlaga och det ska väl sägas med en gång att det märks. Ibland får man översätta lite “kultur och kontext” i huvudet för att det ska landa rätt i livet. Framför allt föräldraboken är en aning “pushig”. För vissa tror jag det är precis vad man kan behöva höra, men för andra lägger den kanske mer börda på axlarna än nödvändigt. Grundbudskapen att du är viktig som förälder och att vi kan behöva se över vårt ledarskap är dock väldigt viktiga, så köp gärna och läs och reflektera.
Missa den inte är en inspirationsbok för dig som förälder. Den vill hjälpa dig att se att varje dag och vecka innehåller möjligheter för att vara viktig för ditt barn.
En ny slags ledare är boken för dig som jobbar i församlingen och vill tänka mer helhetssyn kring samarbetet mellan hemmet och kyrkan. Målet är att visa på ett nytt sätt att tänka och utmana vårt sätt att vara kyrka och ledare för den uppväxande generationen.
Vända våra hjärtan till varandra – En bok om Guds föräldraskap och vårt.
En bok om föräldrars och barns relation. Den riktar sig mest till dig som har barn och som önskar att dina barn ska få en personlig tro, en egen gudsrelation. Även för dig som är församlingsledare, frivilliga och alla andra som möter barn i församlingen får också handfasta tips och idéer om samarbetet mellan hem och kyrka.
Exempel ur innehållet
– Vad kan vi i vårt föräldraskap lära oss av Guds föräldraskap och hans relation till sin son?
– Hur kan vi vandra tillsammans med våra barn för att upptäcka mer av vem Gud är?
– Hur kan församlingen/kyrkan vara ett stöd för föräldrar i det uppdrag Gud gett dem?
Till sist finns även ett kapitel riktat direkt till barnen som antingen kan läsa av barnet på egen han eller tillsammans med en vuxen.
Boken är skriven av Ingela Wahl , ledare av King’s Kids Sverige , i samarbete med Olof Brandt.
Hemmatid är två kortlekar framtagna efter vad vi lärt oss i samtalen runt Här för att stanna. Vi insåg nämligen att det behövs hjälp för familjer (och par) att komma igång med samtal i hemmet. Det gäller både “andliga frågor” likaväl som vardagliga. Kortlekarna innehåller därför en mix av frågor.
Kortleken är ett redskap för att ge inspiration och uppmuntran till att komma igång med eller fördjupa samtalet hemma. Blanda kortleken, dra ett kort och ställ frågan på kortet. Svårare än så är det inte. Kortleken består av 110 samtalsfrågor där en del tar några sekunder att svara på medan andra kan leda till längre samtal.
Hemmatid ges ut i samarbete med Salt – barn och unga i EFS.
Steget vidare efter gymnasieåldern är det mest kritiska i en ung människas vandring med Gud. Alla i församlingarna behöver ta ansvar för att underlätta detta steg, skriver Olof Brandt och P-O Flodström, Bibeln idag.
I arbetet med Bibeln idags rapport “Här för att stanna” talade mycket av det insamlade underlaget för att övergången till “ung vuxen” är det mest kritiska steget för en ung människa i dennes vandring med Gud. Visst tappar kyrkan unga tidigare också, men steget vidare efter gymnasieåldern förefaller vara det svåraste.
Det finns många orsaker till detta, men en av de största är att kyrkors församlingsverksamhet många gånger är uppbyggd kring tydliga ålderskategorier där steget till ung vuxen blir väldigt stort. I flera sammanhang finns det inte ens en inkörningsperiod utan de unga förväntas bli en del av den vuxna gemenskapen direkt.
Så här på sommaren får man tid att stanna upp och reflektera. Vi kan se tillbaka på ett läsår där vår rapport släpptes i slutet av 2020 och vi fick med glädje att se hur tidningen Dagen, flera av våra samfund och andra aktörer har uppmärksammat och fördjupat sig i de frågor som vi försökte lyfta till ytan med rapporten. Frågorna är inte nya, många av våra ”upptäckter” är inte nya men de behöver ständigt aktualiseras och det är uppmuntrande att se att det är frågor som engagerar. Det farliga vore om vi skämdes eller skrämdes till tystnad och inte pratade om problemen med att unga människor inte känner sig hemma i tron eller församlingen. Den som läst rapporten har sett att den väcker fler frågor än den besvarar, vilket var meningen. Vi som skrev varken hoppades eller trodde att den skulle ge svar på alla frågor. Även om vi så klart tror att det som lyfts kan visa på vägar framåt.
Det är dock en sak som slagit oss under diskussionen som följt på rapportsläppet, och som vi skulle vilja belysa och utmana. Vårt debattklimat just nu är inte det mest sunda. Det är dock inte internet-trollen vi vill tala om nu utan ett annat fenomen som försvårar det kreativa samtalet. Det är att det är så svårt att säga orden ”både och”. Många kommentarer och inlägg i diskussionen har i stället varit av typen ”om man bara …” eller ”allt som krävs är …”. Låt oss förklara med en rad exempel vad vi menar.
Alla som lämnat?
Den första frågan som diskuterades efter rapportsläppet var naturligtvis frågan om den andra sidans berättelser. Vi hade pratat med de som säger sig vara #härförattstanna. Varför hade vi inte fokuserat på alla som lämnat? Frågan är så klart mycket relevant men samtidigt förrädisk. Det som hände var nämligen att i vissa diskussioner blev berättelserna från de som stannat helt ointressanta och saknade relevans för vad kyrkan kan göra framåt. Vår poäng är dock att vi behöver ”både och”. Det är viktigt att lyssna till dem som stannat för att lära oss vad som funkar bra i olika sammanhang och till berättelserna från dem som lämnat. ”Både och” behövs för att kunna utvecklas. Vi fokuserade på ena sidan i rapporten. För att vara tydliga så efterlyser vi både forskning kring, och lokala samtal med, de som lämnat för att ödmjukt kunna ta lärdom.
Viktigaste målgruppen och Birkedal
En annan fråga som dök upp var frågan om vilken målgrupp som är viktigast? Är det barnen, tonåringarna, familjerna eller unga vuxna? Även här tror vi på ett starkt ”både och”. Rapportens betoning av familjen/hemmet hade att göra med att det sågs som ett av de svagare områdena i intervjuerna med ledarna.
Birkedals tes om att en troende behöver kognitiv, emotionell och social stimulans har hjälpt många att fundera vidare på hur vi lägger upp vårt arbete. Ledarnas betoning av den sociala sidan var tydlig i intervjuerna och det kognitiva kom i vissa sammanhang rejält på efterkälke. Här finns det en tydlig utmaning att vi behöver se över hur vi ger möjlighet till en kognitiv bearbetning av tron. Det är också viktigt att fundera över vilken metod som används. För de allra flesta räcker inte en andakt om året, kring till exempel teodicéproblemet, som bearbetning. Att det kognitiva ibland är eftersatt betyder dock inte att vi ska ta bort den starka sociala gemenskapen. Vi behöver ”både och”.
Vi kan lyfta många fler “både och”
Jobba med barn OCH unga vuxna.
Fokusera på enskilda grupper OCH se bredden.
Anställa ledare för en specifik målgrupp OCH uppmuntra anställda att möta flera åldersgrupper för att bygga broar.
Låta unga vuxna mötas själva för att brottas med tron OCH möta resten av församlingen för att kunna integreras.
Genomföra nationell forskning OCH ha lokala samtal.
Stötta familjen som primär trosförmedlare OCH ha en ungdomsgrupp där man kan skapa sin egen identitet.
Tala om att det begåtts misstag OCH tala om församlingen som växtplats.
Erkänna vår tids frågor OCH lyssna till Bibelns ord och ledning.
Brottas med vår tradition OCH få höra att församlingen är en naturlig plats för den kristne.
Fråga vart de som lämnar går OCH fråga oss vad vi kan göra för att inbjuda dem tillbaka.
Vår skyldighet
Alla har sina hjärtefrågor och många tycks vara överens om att kyrkan inte överlever om vi inte tar bättre hand om den uppväxande generationens behov. Som kyrka är vi därför skyldiga alla barn och unga att inte vara för snabba med att förkasta ett argument, en forskningsartikel eller ett råd. Blir vi för enkelspåriga missar vi helt enkelt för många unga som väljer bakdörren ut från kyrkan, och ibland även tron. Visst behöver vi under perioder prioritera men istället för att argumentera om vilken exakt fråga som är viktigast så kan vi erkänna att vi i de allra flesta fall behöver ”både och” över tid. Rapportens utmaningar till vidare samtal i varje kapitel står där som en inbjudan och de 10 byggstenarna på slutet som en möjlig ledning i hur man kan arbeta vidare med frågorna.
Varje dag gör vi föräldrar hundratals val, de flesta är spontana. Vi skulle varken orka eller klara av att skärskåda varje val vi gör. Ibland dyker det dock upp situationer som leder till djupare reflektion och idag tänkte jag vara lite transparant och berätta om en sådan situation i min egen familj.
Först lite historia. Vi har en längre tid slitit med att hitta bra aktiviteter för våra barn som innebär att man rör på sig. Vi anser att det är viktigt samtidigt som vi inte vill fylla all vår lediga tid med matcher, träningsläger och kiosktjänst. Det är något väldigt positivt att få komma ut och röra på sig. Till vår stora glädje har vi hittat ett par aktiviteter som passar våra barn. En sådan aktivitet är orientering. Vi har dessutom glädjen att dela den aktiviteten med barnen. Så flera goda saker på en gång, gemenskap och rörelse.
Vår församling har som de flesta inte haft några fysiska samlingar på länge. I Uppsala har det påbjudits personlig lockdown och vi har bara deltagit i gudstjänster och barngrupper digitalt. I och med upplättningen som nu har skett kan dock vår församling erbjuda ”stafett-nattvard”, åtta personer åt gången i minigudstjänster, så många kan få ta del av firandet nu på torsdag.
Idag kom så min fru till mig och sa ”det blir svårt med nattvarden på torsdag då vi inte hinner hem från orienteringen och de senare tiderna var redan bokade”. Utan att tänka oss för hade vi tagit ett beslut åt barnen. Vi stannade för ovanlighetens skull upp mitt i vardagen inför detta spontana beslut och började diskutera vad detta kom sig av? Låt mig återkomma till det samtalet om en stund.
Just nu läser jag en mycket intressant bok av Andrew Root The End of Youth Ministry? . Jag kommer återkomma till den boken i senare inlägg när jag läst klart men i början av boken så brottas han med hur föräldrar gör val i vardagen åt sina barn. Hur vi drivs av att göra det bästa vi kan och hur vi tar många beslut med det yttersta (eller högsta) goda i ryggmärgen. Vi kanske väljer hockeyträning över ungdomsgrupp eftersom vi någonstans tror att det i slutändan är det bästa för barnet. Ofta ser vi dock inte riktigt vad som är grunden till våra val. Andrew utmanar verkligen min tanke och jag har delat en hel del med min fru längs läsningen. När denna situation nu uppstod hade vi plötsligt ett språk för att sätta ord på det som hände.
Åter till orienteringen. Vilka var grunderna till det spontana valet att välja bort nattvarden? För det först insåg vi en sorglig detalj. Valet som vi spontant trodde vi stod inför var:
Mamma och döttrar orienterar och missar nattvarden.
Mamma åker till nattvarden utan döttrar, som därmed blir besvikna.
Alternativet att hela familjen åker på nattvard fanns spontant inte med, vilket säger något om vår syn på gudstjänst och på församlingen. Är detta bara för vuxna? Tydligen var det vår spontana känsla. Då är vi ändå en församling som påbörjat en resa med Här för att stanna för att tänka mer tydligt på familjeperspektivet och generationsöverskridande relationer. Vi har en bit kvar att vandra, som familj och församling.
Den andra frågan som kom rörde vad som är drivkraften i beslutet, med Andrews ord: ”vad var det högsta goda vi strävade efter”. Det var inte helt lätt att se men vi hittade flera nivåer i samtalet:
Glädje: Vi vill att barnen ska få ha roligt.
Fysiska aktivitet: Vi vill långsiktigt uppmuntra positiv motion.
Löften: Vi har ju lovat att göra detta en gång i veckan, lovat barnen och föreningen.
Pengar: Vi har betalat för att vara med.
Detta är bara några av de vinklar vi såg gick in i det första beslutet. Samtidigt kunde vi se när vi stannade upp att det fanns starka värden i att ändra beslutet till att åka till nattvarden gemensamt:
Gemensam familjeupplevelse
Dela gudstjänsten tillsammans
Ett andligt möte
Återknyta relationen till församlingen efter Covid
Diskussionen vandrade även vidare till andra frågor som hur vi även kan möta Gud i vardagen, på tur i skogen och i samtalet i hemmet. Gud är inte bara verklig i kyrkan, räknar vi med honom i vardagen också?
Här för att stannas principer och tankar är inte något enkelt som förändrar vårt sätt att vara och tänka över en natt. Vi vill alla ge våra barn det bästa. I vårt fall handlar det också om att ge möjligheten att välja tron och relationen till Kristus. Det måste vara ett eget val, men vi kan som föräldrar skapa möjligheten till det valet.
Jag hoppas denna lilla inblick kan utmana dig att också stanna upp och fundera över valen som du gör som förälder.
Om vi åker på nattvard eller orientering? Ja, det återstår att se. Samtalet är inte avslutat utan bara påbörjat.
Olof Brandt Pappa, man, jesusföljare och generalsekreterare Bibeln idag
Här för att stanna har två grundstenar som är extra viktiga och genomsyrar hela bygget, samt åtta byggstenar som kompletterar de två grundstenarna. Denna grund kan användas för att få ett gemensamt språk i en församling att tala om dessa frågor.
Vi har skapat en enkel planeringshjälp som kan tas fram vid planeringar av verksamhet för att ställa viktiga frågor. Alla byggstenar har ett par frågor som kan hjälpa er tänka “utanför boxen” och utveckla ert arbete.
Målet med rapporten Här för att stanna är primärt att väcka frågan om barn och ungas tro i varje enskilt sammanhang. Svaren på frågorna som blir ställda måste anpassas efter varje enskilt sammanhangs kultur, teologi och kontext. Vi tror dock att det finns nycklar som alla har nytta av att börja använda. Steg ett för att komma igång med arbetet kan därför vara att läsa rapporten tillsammans och samtala utifrån de frågor och rekommendationer som finns i varje del.
Det finns hjälp att få för ytterligare steg
Om ni vill ha mer hjälp så erbjuder Bibeln idag en rad olika resurser som kan vara till hjälp:
Bibeln idags Youtube-kanal har inspirationsvideor med bakgrund i det vi lärt oss i processen.
Bibeln idags podcast har en hel serie med poddar om dessa ämnen med inriktning på både församling och familj.
Vi har flera material som underlättar för familjer att prata om viktiga frågor i hemmet.
Appar för gruppbibelläsning eller bibelläsning med barn (Bibelstund, 10:14 och bibelappen för barn).
Smågruppsmaterial som fokuserar på den egna resan och vad medlemmarna kan ta för steg på individnivå.
Vi vill komma igång med ett projekt
Bibeln idag erbjuder hjälp att få igång processer kring tänket med Här för att stanna. Varje församling är unik och kan därför inte får en enkel handlingsplan i fyra steg för att lösa frågorna man ställer.
Vad som formar människor är något som intresserar forskare av flera discipliner. En modell som används är påverkanscirklar. Denna modell försöker visa att vi påverkas mer av vissa personer och institutioner än andra när vi formar vår världsbild och vår tro. Mycket har att göra med hur nära relation man har till personen. Väldigt enkelt kan man säga att närmare relationer formar oss mer. Vare sig vi vill eller inte. Inom sociologin talar man om primära och sekundära socialisationsagenter.
Närmast varje uppväxande barn finns föräldrar eller annan vårdnadshavare. Dessa har utan konkurrens störst inflytande på ett barns utveckling. Man kan enkelt förstå det om man tänker efter. En förälder träffar ett barn i snitt 8 timmar om dagen (räkna bort förskola/förskola och sömn, lägg till lite tid på lov). Det blir på ett år nästan 3000 timmar som man på olika sätt möts. Det kan jämföras med kyrkan som i absolut bästa fall möter barnet 40-80 timmar på ett år. Självklart formar föräldrarna barnets bild av världen mer än vad kyrkan gör.
Forskningen visar att attityderna i hemmet kring religion fortsätter att påverka barns inställning genom hela livet. Om hemmet inte präglats av religiös aktivitet är det mer sannolikt att barnet i vuxen ålder inte går in i ett religiöst sammanhang. Dock är det intressant att se att ungdomar som stannar i tron längs vägen gör tron till sin egen. Ungdomar som definierar sig som religiösa eller troende uppfattar högre grad att det är deras eget val än andra ungdomar. Så det handlar inte om att pådyvla en trosuppfattning som barnen oreflekterat tar med sig in i vuxenlivet, snarare tvärt om.
I cirkel två av modellen kommer så nästa lager av nära relationer. Det kan vara till släktingar som man träffar ofta som mor- och farföräldrar eller i äldre år så kommer barnets närmaste kompiskrets in. Särskilt i tonåren är denna cirkel extremt viktig för utvecklingen då det ofta är i dessa relationer som ungdomar testar sina gränser och ställer svåra frågor. Oftast rör det sig dock om enskilda individer. Forskningen i Här för att stanna talar tydligt om hur viktigt det är för trons utveckling med nära vänner som är troende.
I cirkel tre kommer sedan institutioner och människor som finns med i barnets dagliga liv men där riktigt nära relationer saknas. Det kan vara skolan, andra kompisar och lärare, det kan vara föreningar som fotbollsklubben eller scouterna. I denna nivå finns det personliga relationer till människor som barnet har respekt för, men relationerna är inte på en så nära nivå att påverkan blir djup.
I den fjärde nivån kan man tala om resten av världen eftersom vi lever i en globaliserad värld. Här påverkas barnet indirekt av till exempel miljön, ekonomiska kriser och annat som är bortom barnet och där det helt saknas personliga relationer.
Den stora frågan som vi behöver ställa oss inför en sådan här modell är var vi vill att kyrkan ska finnas. För många hamnar kyrkan i cirkel 3 och i vissa fall till och med i cirkel 4 (mer kulturell relevans). Söndagsskolan blir en skola som den vanliga skolan, men med en annan klass. Kyrkan blir en förening i mängden tillsammans med andra.
Vill kyrkan vara en plats som hjälper barn och unga att växa i tro gäller det att aktivt arbeta för att skapa gemenskaper där kyrkan får finnas med i de inre cirklarna. Så hur kan det se ut?
Cirkel ett – familjen
I den innersta cirkeln kommer kyrkan aldrig någonsin att kunna ha egna “aktiviteter”. Vi ska heller inte tro att det är kyrkans roll. Men eftersom föräldrarna är de viktigaste personen i ett barns andliga utveckling behöver vi satsa stora resurser på att understödja föräldrar och lyfta föräldrarna till den nivå som Gud har tänkt. Kan vi ge resurser, utbildning, stöttning, mentorskap till föräldrarna så hamnar vårt fokus rätt. Försöker vi som kyrka lösa frågan om barns andliga utveckling på söndagsskolan så arbetar vi mot den ordning som jag tror Gud tänkte på när han skapade världen. Återigen, vad tror vi att vi kan åstadkomma med 40 timmar mot föräldrarnas 3000? Självklart ska vi göra vårt allra bästa, mer om det i nästa punkt, men ytterst behöver vi styra om en del av våra resurser till att använda de verktyg som Gud hade tänkt.
Cirkel två – nära relationer
Idag ser kyrkans verksamhet ofta ut på ett sätt så att vi aldrig kommer in i denna cirkel. Söndagsskolan liknar, som jag tidigare nämnt, vanlig skola. I hemgrupper får barnen lämna rummet när de vuxna ska be och göra ”andliga saker”. Här tror jag dock vi som kyrka kan och bör tänka annorlunda. Istället för att nöja oss med att vara i cirkel tre kan vi skapa möjligheter för djupare relationer som når cirkel två. Vi kan, och ska, jobba medvetet under längre tid för att gå från cirkel tre till cirkel två.
Det finns inte EN väg för att uppnå detta, men eftersom det handlar om relationer så gäller det att hitta modeller i en så pass stor församling för att bygga in relationsaspekten. I klarspråk så bygger man inte relationer med påverkanspotential genom att vara 20-30 barn i samma rum med en stor genomströmning av ledare.
Några steg på vägen kan vara att se över och ta steg mot att: – Ha en smågrupp med samma personer under terminen i barngrupper. – Ha en fast smågruppsledare de flesta söndagarna. – Skapa ålders- eller intresseanpassade möten där man från smågrupperna sluter samman till en gemensam storsamling. – Ibland ha storsamling med alla barn och föräldrar, kanske med intro till en termins tema eller liknande.
Många ledare?
I en sådan modell krävs det så klart många ledare, men det viktiga att se är att ledarna då också kan vara på olika nivåer. Om man idag tackar ja till att vara ledare får man ibland ta en hel grupp med 10-20 barn. Få, om någon, klarar av att hålla en sådan samling på ett bra sätt. Istället blir det enklare att fråga föräldrar och andra om man kan tänka sig att sitta i en smågrupp en kvart och prata om livet med ett par barn. Här, som i mycket andra förändring, får vi falla tillbaka på mottot gör för någon, det du skulle önska göra för alla. Med tiden kan det då utvecklas och fungera för fler och fler.
I grunden handlar hela projektet om vad som ligger på Guds hjärta och i Bibeln får vi på mängder av ställen en inblick i Guds tankar för ett projekt som detta.
Jesus blir till och med arg!
När Jesus såg det blev han förargad och sade: »Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de.Mark 10:14
Det är sällan vi ser den starka reaktionen hos Jesus, men när lärjungarna försökte hindra barnen så reagerar han mycket starkt. Han blir förargad! Målet med kyrkans arbete med barn måste först och främst vara att möjliggöra mötet med Jesus. Här behöver vi se oss själva i spegeln och ställa oss frågan om vi ibland sätter upp hinder som behöver tas bort.
Sök efter den enda
Vad tror ni: om en man har hundra får och ett av dem kommer bort, lämnar han då inte de nittionio kvar i bergen och ger sig ut och letar efter det som är borta?Matt 18:12
I Guds ögon är det inte ok att hälften av barnen lämnar tron och Jesus famn. När ett får i liknelsen försvinner är det värt en sökinsats och glädjen är sedan stor när det återfinns. Vi behöver komma närmare Guds hjärta i vår nöd för dessa minsta. Vårt mål ska alltid vara att 100 % stannar och varje individ som vandrar iväg är värd en sökinsats, även om man såklart aldrig kan tvinga någon kvar i tron.
Hemmet i fokus
Dessa mina ord skall ni ta till er och lägga på hjärtat. Ni skall binda dem som ett tecken kring er arm, och de skall vara ett kännemärke på er panna. Lär ut dem till era barn genom att tala om dem när du sitter i ditt hus och när du är ute och går, när du lägger dig och när du stiger upp. Du skall skriva dem på dina dörrposter och i dina stadsportar.5 Mos 11:18-20
Föräldrarnas roll som förmedlare av tro är gudagiven och ska inte tas över av kyrkan. Vi har i många år byggt strukturer som tagit rollen som primär trosförmedlare från föräldrarna och det ger ett sämre resultat än om församlingen istället arbetar aktivt med att stödja föräldrarna i deras roll. Självklart finns det många fall där föräldrar inte förmedlar tro och där finns det andra vägar.
Hjälparen står redo
Men jag säger er sanningen: det är för ert bästa som jag lämnar er. Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går skall jag sända honom till er,Joh 16:7
Gud vill vara med i processen och genom sin Ande hjälpa oss att ta de rätta besluten i rätt tid. Han vill också leda varje individ i församlingen på den rätta vägen. Jag är övertygad om att Gud genom sin Ande leder även Här för att stanna-projektet och i bön och lyssnande ska det fortsatta arbetet utvecklas.
Kraft åt trötta arbetare
Men ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.”Apg 1:8
Gud lovar oss kraft i en process som kan kräva både tid, resurser och mod. Det här är inget som vi står ensamma i. Vi funderar kring dessa frågor med mängder av församlingar i Sverige och över hela världen. Samfund, ungdomsorganisationer och andra ideella organisationer försöker slå sina kloka huvuden ihop om hur man på bästa sätt hjälper barn och unga till ett livslångt lärjungaskap. Ytterst får vi vila i löftet att detta är Guds projekt som han ämnar slutföra.
