Kategori: Bloggen

Publicerat

Dekonstruktionens nödvändighet & församlingens lyhördhet

Artikel publicerad i TEOLOGI & LEDARSKAP 2 2023 (https://teologiochledarskap.se/)

”Jag tror inte på det där längre, det var viktigt för mig då men jag har vuxit ifrån det.”

Citatet ovan är fiktivt men hade kunnat komma från någon av alla de unga vuxna som jag har mött som inte längre har en tro. Du känner säkert flera. Några kanske beskriver det som att de i dag har ”en egen tro”, helt fri i förhållande till allt vad kyrkans historia och teologi är. Andra har tagit steget fullt ut i ett ateistiskt förhållningssätt. Ytterligare någon ser kyrkan som för långt efter, men inte nödvändigtvis onödig eller ond, bara plågsamt långsam till anpassning. Alla har dock en sak gemensamt – något har skett med den tro de fått under unga år. På senare tid har ett begrepp börjat användas för denna omdaning av tron: dekonstruktion. Denna artikel kommer beröra begreppet dekonstruktion (av tron) och församlingens roll i mötet med unga vuxnas tvivel och omformering av tron.

Ordet och fenomenet dekonstruktion

I väst, och särskilt i USA, har ordet dekonstruktion blivit populärt i en rad olika kretsar, både kristna och ateistiska. På YouTube kan du snabbt få mängder av personliga berättelser och förklaringar om hur dekonstruktionen har hjälpt individer vidare i livet. Slutpunkten är dock inte alltid densamma, vissa blir kvar i tron och andra tappar den helt och hållet.

Ordvalet får mig nästan att le med tanke på hur mycket jag själv kämpade med att förstå begreppet då jag sprang på filosofen Jacques Derrida under en universitetskurs i filosofi. Jag minns fortfarande hur böckerna och läraren försökte definiera dekonstruktion och samtidigt förklarade det som inte är så lätt att förklara, inte ens Derrida själv lär ha velat definiera begreppet (är inte filosofi underbart?). Att då se ordet återkomma i välproducerade självhjälpsvideor på YouTube blir aningen surrealistiskt.

Idéhistoriskt har ordet utvecklats och även om Derrida sägs vara dess fader kan vi åtminstone dra oss tillbaka till den tyske filosofen Martin Heidegger och hans begrepp Abbau (nedmontering). Vad som ryms i ordet är dock inte helt lätt att fånga. Om vi bara tittar på språket så ger det svenska ordet ”dekonstruera” känslan av en motsats till ”att konstruera”, dvs bryta ner något eller plocka isär. Ordet hos Derrida är egentligen en fransk ordlek som visar på att processen handlar om att först bryta ner de-struere för att sedan kunna bygga upp con-struere. Redan i språket finns alltså en fråga, handlar processen om att bara bryta ner något eller att också bygga upp det igen?

Som filosofiskt begrepp är det oftast en litteraturvetenskaplig term som åsyftas. Den kopplas till poststrukturalismen och utmanar läsare att se förbi textens yta för att i det egna mötet med textens beståndsdelar skapa mening och betydelse, en mening som inte nödvändigtvis är samma som textens författare en gång ville få fram. Under ytan i en text kan man, om man plockar isär den, hitta dolda motsägelser som i sin tur leder till att när texten plockas ihop igen så kan den ha bytt innebörd. Sedan Derrida först skrev om dekonstruktion har begreppet utvecklats och används till exempel för kritisk analys inom en rad fält men även kritiserats för att leda till nihilism. I dess vidare mening används det till exempel inom psykologin och andra fält där man vill se förbi en första yta för att studera det som finns under och bakom. En slags upptäcktsfärd bortom det uppenbara första intrycket.

Viktigt att lägga märke till är att ordet på svenska ofta används som en synonym för att ”bara” bryta ner och plocka isär. För att närma oss vårt ämne för artikeln behöver vi alltså initialt ställa oss frågan om vi med ”dekonstruktion av tron” menar plocka isär för att:

• få argument för att lämna tron (processen som det inledande citatet antyder)

• studera de individuella bitarna och öka förståelse för tron (ett slags utifrån perspektiv utan direkt koppling till förvandling)

• analysera, förstå och sedan plocka ihop en egen variant som passar mig som individ (individualisering av tron)

• studera, förstå, packa ihop en ”vuxen” version av tron, i kontakt med kyrkans teologi och lära (en process i samtal med andra än bara min egen inre analys som ledstjärna)

Alla fyra varianterna kan du lätt hitta och ur församlingens perspektiv är det viktigt att känna till att ordet dekonstruktion kan används med väldigt olika mål i sikte, eller helt utan mål. Vi bör alltså vara försiktiga med att bara bjuda in till ”dekonstruktion av tron” innan vi vet vad vi menar med begreppet. Vad menar en ung människa som under själavård eller mentorssamtal talar om att han eller hon håller på att dekonstruera sin tro?

Dekonstruktionen och individualismen

I en ytlig analys är det inte svårt att se att samtalet om dekonstruktion är starkt i de länder som ligger långt upp till höger i World Value Survey, det vill säga länder som är mer individualistiska och sekulära. I dekonstruktionens modell (vilken vi än väljer) så har individen en mycket framträdande plats. Det handlar inte om att förändra sammanhanget utan om att dekonstruera den egna tron. Det finns en stark tilltro till att texter och fenomen kan brytas ner av individen och i mötet med dess kontext kan mening (ny eller förnyad) uppstå. Individen har på ett sätt alla nycklar och kan skapa en ny identitet av bitarna.

Det finns något attraktiv för den postmoderna människan att få vara i centrum för tolkningen, både av andras texter och sitt eget liv. Idén om att få snickra ihop sin egen tro helt utan påverkan av till exempel Kyrkan och Bibeln låter som ett projekt som stämmer väl överens med nutidens idéer om hur vi självständigt bygger vår identitet.

Deep culture och hemmets påverkan

Att påstå att alla människor genomgår en trosresa är nog inte så kontroversiellt. Du kan inte leva i världen utan att möta djupare frågor om livet. Om du inte möter kristen tro i unga år så kommer frågorna när en närstående dör eller vid andra stora händelser i livet. En nära vän som är präst brukar säga att det är få tillfällen som sekulära svenskar blir så religiösa som när de blir föräldrar. Det är något i livet och döden som väcker frågan om det inte finns något mer, trots allt. Att en människa börjar fundera på dessa frågor är dock inte något som kommer från ingenstans. Det finns flera anledningar till att det ”dyker upp”. Jag upplever att vi som postsekulära människor gärna vill tro att det är vår personliga resa som gör att vi fundera på livet men det finns betydligt fler anledningar än så. För det första så kan vi tala om ett samhälles deep culture, det vill säga värderingar och livsåskådningar som funnits i samhället under lång tid och som därmed finns i oss. Det är på grund av detta som västerlänningar (med tusentals år av kristen kultur) i en kris ber till Gud medan till exempel en östasiat oftare vänder sig till ”fäderna”. Den andra punkten är hemmets livsåskådning under de första åren i våra liv. De allra flesta barn tar föräldrars eller vårdnadshavares tro som sin egen under de tidiga åren, det finns ju i någon mån bara en verklighet för barnet. Varje individ tar sedan under sin uppväxt steg, medvetna eller omedvetna, som stärker hemmets tro eller ifrågasätter dess giltighet.

Det lustiga med dekonstruktionen är att den både tenderar att uppdaga de två grunderna ovan men samtidigt skapa en känsla av att det går att helt bryta med dessa och skapa sig något nytt byggt på den egna övertygelsen. Jag är övertygad om att detta är en lite för enkel världsbild. En postsekulär människa är inte så mycket ett oskrivet blad som vi ibland vill tro. Vi bär med oss mängder med ingredienser i våra liv som vi inte bara kan lämna utifrån att vi sett att de finns där. Jag är också övertygad om att man lätt glömmer Gud i dessa diskussioner, som om Gud skulle vara helt inaktiv. Visst låter Gud människor gå om de vill men han finns alltid där och knackar på hjärtats port.

Accelerationen och unga vuxna

Vårt samhälle utvecklas i allt snabbare takt, något som filosofen Hartmut Rosa har satt fingret på i sin accelerationsteori, och det är något som gör att vi behöver tänka till. Före modern tid så skedde förändring i människors liv mycket långsamt. Du tog oftast över samma syssla som din förälder haft och det var väldigt ovanligt med resor över klassgränser (eller sockengränser). I och med moderniteten så kortades tiden för förändring till att ligga inom en generation och vi började se tydliga klassresor. Du tog inte nödvändigtvis samma jobb som din förälder, däremot var du oftast kvar inom det du utbildade dig till eller började jobbade med livet ut. Att byta karriär mitt i livet var inte normen. I och med den ökade accelerationen lever en människa i dag i någon mening flera liv inom ett liv. Det vill säga du kan utan problem byta karriär, ort och familj både två och tre gånger.

Bland annat på grund av detta har det tillkommit en ny åldersgrupp i vårt samhälle, de unga vuxna. För 100 år sedan så funderade du på livet i konfirmationsåldern och många tog sina viktiga beslut innan 18. Absolut senaste vid 20 års ålder förväntades man sedan vara en del av församlingen, och samhället i stort. Utbildningen var en del av det val du gjort och ledde sedermera till ett jobb som du hade som livsuppgift.

Dagens enorma rörlighet har bidragit till att skapa en osäkerhet som gör att gruppen unga vuxna (cirka 20–30 år gamla) fortfarande grubblar över livet, inte har bestämt sig om vilket yrke de vill börja med och som inte känner sig redo att bara vara vanliga församlingsmedlemmar. Alla möjligheter ligger ju framför deras fötter.

I någon mån så är 25 därmed det nya 14, det vill säga att det som vi förväntade oss att en konfirmand grubblade över för 100 år sedan, det funderar fortfarande en 25 åring på i dag. Samtidigt som detta sker så trycks mängden viktiga beslut neråt i åldrarna. Betygsstressen börjar redan i 5:an. Mötet med grov sexualitet via porr kryper neråt i åldrarna. Världens alla problem och kriser finns alltid i handflatan, redan från unga år. Frågor som en 25-åring med andra ord knappt behövde möta för hundra år sedan möter i dag våra 14-åringar.

I denna acceleration har också tankarna om dekonstruktion en god grund att växa. Det är kanske lite motsägelsefullt men accelerationen har lett till en längre tid att bygga om sin världsbild och sin identitet.

Med allt detta vill jag egentligen mest betona en sak för dig som brinner för att jobba med att hjälpa barn och unga till ett livslångt lärjungaskap. Din uppväxt är inte deras uppväxt. Ni talar på många områden inte samma språk. Men även om det inte är ditt modersmål så kan du bli en god talare av ett andraspråk, om du är beredd att lyssna och lära.

Tre nyckelfaktorer i forskningen

En sista pusselbit i innan vi kommer in på kyrkans roll får vi från den norska forskaren Erling Birkedal. Han har i en långtidsstudie tittat på vad det är för faktorer som gör att troende behåller en tro. Han lyfter fram vikten av kontinuitet som en av de faktorer som fick en att börja tro från början, men framför allt visar han på att om alla tre grundfaktorer ges återkommande så ökar sannolikheten att tron håller för livets skiften. De tre faktorerna är sociala, emotionella och kognitiva. En tro som bara bygger på det sociala kan falla sönder när det sociala förändras. En som bara bygger på det kognitiva skakar i tider av tvivel.

Kyrkans roll i dekonstruktionen och sökandet efter tron

Med allt detta sagt så måste vi till slut då komma till kyrkans roll i allt detta. Vi möter på många sätt en generation med unga som är annorlunda än tidigare. En äkthetssökande, individualistisk och ej färdigtänkt ung människa som har hela världen öppen framför sina fötter – på ont och gott. Samtidigt så finns en falsk bild av att varje ung människa är ett blankt blad, samhälle, familj och kultur har fortfarande mycket stor inverkan. Med allt det sagt så tror jag att dekonstruktion därmed kan vara nödvändig, men vi behöver vara försiktiga med vad vi menar.

Om vi återgår till frågan i första delen så tror jag att kyrkan kan, och bör, jobba för den dekonstruktion som jag betecknade som alternativ D, en dekonstruktion som innebär att individen får vända och vrida på sin tro och titta närmare på vad deep culture och hemmets tro har gett. Jag tror dock på att få göra det i en trygg miljö med andra människor. Att få göra det i relationella smågrupper eller i mentorssamtal. Att få möta både andra i samma situation och de som kommit igenom och står på andra sidan med tron i behåll. Det är också viktigt att se att allt upptäcks inte är av ondo, det finns goda saker vi får ifrån hemmet och samhället.

Kyrkan har länge försökt sätta ord på den positiva process som innebär att barnet går från att bäras av sina föräldrars tro till att få en egen, från barnatro till vuxen tro. Vi kan till exempel ta en bild från filosofen Paul Ricoeur och tala om att ta steget från en första naivitet (barnets oreflekterade tro), via reflektion till en andra naivitet (den vuxnes beslut att tro och vila i det). Vad vi än kallar processen är det något som de allra flesta människor genomgår och där tvivel och ifrågasättande är en naturlig del. Dekonstruktionen blir bara en del i mellanledet i så fall och ligger närmare den franska ordleken om att bryta ner, utforska och sedan bygg upp något igen.

I och med att tron många gånger förpassas till den privata sfären så blir dekonstruktionen också något som riskerar att ske i det fördolda. Detta tror jag är en fara som vi behöver bemöta som kyrka. Vi ska inte vara rädda för reflektion och tvivel, för rädsla skapar distans. Jag tror inte heller att vi ska hålla oss borta från samtalet och låta det ”ha sin gång”. Väldigt få individer nöjer sig nämligen med att vara ensamma i grubbleriet, utan om kyrkan inte blir platsen så hittas en annan plats via skolan, sportföreningen, sociala medier eller YouTube.

Charles Taylor talar om att vi lever i The Age of Authenticity, en tidsålder där det finns ett fokus hos individen på att hitta sitt eget äkta jag. Även om resan ofta är individualistisk så är det viktigt att se att barn av denna äkthetsålder också vill möta andra individer som är äkta. Ett ”person till person”-möte har en enorm potential för äkthet. Det gäller också en person som delar med sig av sitt liv i sociala medier eller på YouTube, det kan uppfattas just som äkta och bygga en slags relation (om än enkelspårig) då resten av samhället uppfattas som oäkta. Det är här som kyrkan som institution inte blir en intressant samtalspartner eftersom den är ”kyrka”. Däremot kan den enskilda kristne som sitter ner och för ett samtal bli viktig. I någon mån kan vi enkelt se två av tre delar av Birkedals forskning i det samtalet, både det sociala och det kognitiva får plats i ett enkelt möte.

Vi låter Miss Li ställa frågan som avslutning

Den svenska artisten Miss Li skriver ibland med kristen tro som utgångspunkt. I sin låt Hälsa Gud får vi som exempel lyssna på ett samtal med Jesus på en bar. Målet är att få fram en hälsning till Gud, hon upplever inte att han svarar på allt lidande hon ser. Hon tar sig ändå mod och försöker prata med Jesus om det. I sin sång Instruktionsboken så kommer kyrkan och Bibeln på tal i sökande efter livets mening.

Jag har letat, djupt i flaskan
Nerför röda mattan
Trodde lyckan fanns i kändisarnas slattar
Men hur mycket jag än drack, så blev det stelt

Gick till kyrkan,
fråga prästen,
bad till Gud och plöjde Bibeln
Gjorde hundra lyckotester i mobilen
Men det visar bara att jag är rätt skev

Det verkar så lätt för dom som hittat hem
Som funnit lösningen
Men jag kan bara Inte hitta den
Instruktionsboken

MIss Li, Instruktionsboken

Märk väl att hennes resa beskrivs som individualistisk. Det är hon som letar. Vad prästen sa vet vi inte, men det verkar som om det mesta av sökandet sker på egen hand. Miss Li verkar inte (utifrån sångtexterna) stanna upp och låta sin tro bli dekonstruerad. De som kan ha funnit lösningen blir det aldrig ett riktigt möte med. Det är det mötet vi vill inbjuda till.

Olof Brandt
Generalsekreterare Bibeln idag

Publicerat

Två nya böcker att titta på

Under processen med Här för att stanna så var en av inspirationskällorna den amerikanska organisationen Orange. Nu har två av deras kortare böcker översatts och finns tillgängliga för den som vill bli inspirerad.

Båda böckerna har som sagt en amerikansk förlaga och det ska väl sägas med en gång att det märks. Ibland får man översätta lite “kultur och kontext” i huvudet för att det ska landa rätt i livet. Framför allt föräldraboken är en aning “pushig”. För vissa tror jag det är precis vad man kan behöva höra, men för andra lägger den kanske mer börda på axlarna än nödvändigt. Grundbudskapen att du är viktig som förälder och att vi kan behöva se över vårt ledarskap är dock väldigt viktiga, så köp gärna och läs och reflektera.

Missa den inte är en inspirationsbok för dig som förälder. Den vill hjälpa dig att se att varje dag och vecka innehåller möjligheter för att vara viktig för ditt barn.

En ny slags ledare är boken för dig som jobbar i församlingen och vill tänka mer helhetssyn kring samarbetet mellan hemmet och kyrkan. Målet är att visa på ett nytt sätt att tänka och utmana vårt sätt att vara kyrka och ledare för den uppväxande generationen.

Publicerat

Nya bok om vårt och Guds föräldraskap

Vända våra hjärtan till varandra – En bok om Guds föräldraskap och vårt.

En bok om föräldrars och barns relation. Den riktar sig mest till dig som har barn och som önskar att dina barn ska få en personlig tro, en egen gudsrelation. Även för dig som är församlingsledare, frivilliga och alla andra som möter barn i församlingen får också handfasta tips och idéer om samarbetet mellan hem och kyrka.

Exempel ur innehållet

– Vad kan vi i vårt föräldraskap lära oss av Guds föräldraskap och hans relation till sin son?

– Hur kan vi vandra tillsammans med våra barn för att upptäcka mer av vem Gud är?

– Hur kan församlingen/kyrkan vara ett stöd för föräldrar i det uppdrag Gud gett dem?

Till sist finns även ett kapitel riktat direkt till barnen som antingen kan läsa av barnet på egen han eller tillsammans med en vuxen.

Boken är skriven av Ingela Wahl , ledare av King’s Kids Sverige , i samarbete med Olof Brandt.

Köp boken
Publicerat

Hemmatid för familjen eller par

Hemmatid är två kortlekar framtagna efter vad vi lärt oss i samtalen runt Här för att stanna. Vi insåg nämligen att det behövs hjälp för familjer (och par) att komma igång med samtal i hemmet. Det gäller både “andliga frågor” likaväl som vardagliga. Kortlekarna innehåller därför en mix av frågor.

Kortleken är ett redskap för att ge inspiration och uppmuntran till att komma igång med eller fördjupa samtalet hemma. Blanda kortleken, dra ett kort och ställ frågan på kortet. Svårare än så är det inte. Kortleken består av 110 samtalsfrågor där en del tar några sekunder att svara på medan andra kan leda till längre samtal.

Hemmatid ges ut i samarbete med Salt – barn och unga i EFS.

Beställ via bibelnidag.org.

Publicerat

Förlora inte de unga när de tar klivet ut i vuxenlivet

Steget vidare efter gymnasieåldern är det mest kritiska i en ung människas vandring med Gud. Alla i församlingarna behöver ta ansvar för att underlätta detta steg, skriver Olof Brandt och P-O Flodström, Bibeln idag.

I arbetet med Bibeln idags rapport “Här för att stanna” talade mycket av det insamlade underlaget för att övergången till “ung vuxen” är det mest kritiska steget för en ung människa i dennes vandring med Gud. Visst tappar kyrkan unga tidigare också, men steget vidare efter gymnasieåldern förefaller vara det svåraste.

Det finns många orsaker till detta, men en av de största är att kyrkors församlingsverksamhet många gånger är uppbyggd kring tydliga ålderskategorier där steget till ung vuxen blir väldigt stort. I flera sammanhang finns det inte ens en inkörningsperiod utan de unga förväntas bli en del av den vuxna gemenskapen direkt.

…

Läs resten av artikeln

https://www.dagen.se/debatt/2021/08/13/forlora-inte-de-unga-nar-de-tar-klivet-ut-i-vuxenlivet/

Publicerat

Både och?

silhouette group of people standing on grass field

Så här på sommaren får man tid att stanna upp och reflektera. Vi kan se tillbaka på ett läsår där vår rapport släpptes i slutet av 2020 och vi fick med glädje att se hur tidningen Dagen, flera av våra samfund och andra aktörer har uppmärksammat och fördjupat sig i de frågor som vi försökte lyfta till ytan med rapporten. Frågorna är inte nya, många av våra ”upptäckter” är inte nya men de behöver ständigt aktualiseras och det är uppmuntrande att se att det är frågor som engagerar. Det farliga vore om vi skämdes eller skrämdes till tystnad och inte pratade om problemen med att unga människor inte känner sig hemma i tron eller församlingen. Den som läst rapporten har sett att den väcker fler frågor än den besvarar, vilket var meningen. Vi som skrev varken hoppades eller trodde att den skulle ge svar på alla frågor. Även om vi så klart tror att det som lyfts kan visa på vägar framåt.

Det är dock en sak som slagit oss under diskussionen som följt på rapportsläppet, och som vi skulle vilja belysa och utmana. Vårt debattklimat just nu är inte det mest sunda. Det är dock inte internet-trollen vi vill tala om nu utan ett annat fenomen som försvårar det kreativa samtalet. Det är att det är så svårt att säga orden ”både och”. Många kommentarer och inlägg i diskussionen har i stället varit av typen ”om man bara …” eller ”allt som krävs är …”. Låt oss förklara med en rad exempel vad vi menar.

Alla som lämnat?

Den första frågan som diskuterades efter rapportsläppet var naturligtvis frågan om den andra sidans berättelser. Vi hade pratat med de som säger sig vara #härförattstanna. Varför hade vi inte fokuserat på alla som lämnat? Frågan är så klart mycket relevant men samtidigt förrädisk. Det som hände var nämligen att i vissa diskussioner blev berättelserna från de som stannat helt ointressanta och saknade relevans för vad kyrkan kan göra framåt. Vår poäng är dock att vi behöver ”både och”. Det är viktigt att lyssna till dem som stannat för att lära oss vad som funkar bra i olika sammanhang och till berättelserna från dem som lämnat. ”Både och” behövs för att kunna utvecklas. Vi fokuserade på ena sidan i rapporten. För att vara tydliga så efterlyser vi både forskning kring, och lokala samtal med, de som lämnat för att ödmjukt kunna ta lärdom.

Viktigaste målgruppen och Birkedal

En annan fråga som dök upp var frågan om vilken målgrupp som är viktigast? Är det barnen, tonåringarna, familjerna eller unga vuxna? Även här tror vi på ett starkt ”både och”. Rapportens betoning av familjen/hemmet hade att göra med att det sågs som ett av de svagare områdena i intervjuerna med ledarna.

Birkedals tes om att en troende behöver kognitiv, emotionell och social stimulans har hjälpt många att fundera vidare på hur vi lägger upp vårt arbete. Ledarnas betoning av den sociala sidan var tydlig i intervjuerna och det kognitiva kom i vissa sammanhang rejält på efterkälke. Här finns det en tydlig utmaning att vi behöver se över hur vi ger möjlighet till en kognitiv bearbetning av tron. Det är också viktigt att fundera över vilken metod som används. För de allra flesta räcker inte en andakt om året, kring till exempel teodicéproblemet, som bearbetning. Att det kognitiva ibland är eftersatt betyder dock inte att vi ska ta bort den starka sociala gemenskapen. Vi behöver ”både och”.

Vi kan lyfta många fler “både och”

  • Jobba med barn OCH unga vuxna.
  • Fokusera på enskilda grupper OCH se bredden.
  • Anställa ledare för en specifik målgrupp OCH uppmuntra anställda att möta flera åldersgrupper för att bygga broar.
  • Låta unga vuxna mötas själva för att brottas med tron OCH möta resten av församlingen för att kunna integreras.
  • Genomföra nationell forskning OCH ha lokala samtal.
  • Stötta familjen som primär trosförmedlare OCH ha en ungdomsgrupp där man kan skapa sin egen identitet.
  • Tala om att det begåtts misstag OCH tala om församlingen som växtplats.
  • Erkänna vår tids frågor OCH lyssna till Bibelns ord och ledning.
  • Brottas med vår tradition OCH få höra att församlingen är en naturlig plats för den kristne.
  • Fråga vart de som lämnar går OCH fråga oss vad vi kan göra för att inbjuda dem tillbaka.

Vår skyldighet

Alla har sina hjärtefrågor och många tycks vara överens om att kyrkan inte överlever om vi inte tar bättre hand om den uppväxande generationens behov. Som kyrka är vi därför skyldiga alla barn och unga att inte vara för snabba med att förkasta ett argument, en forskningsartikel eller ett råd. Blir vi för enkelspåriga missar vi helt enkelt för många unga som väljer bakdörren ut från kyrkan, och ibland även tron. Visst behöver vi under perioder prioritera men istället för att argumentera om vilken exakt fråga som är viktigast så kan vi erkänna att vi i de allra flesta fall behöver ”både och” över tid. Rapportens utmaningar till vidare samtal i varje kapitel står där som en inbjudan och de 10 byggstenarna på slutet som en möjlig ledning i hur man kan arbeta vidare med frågorna.

Olof Brandt, generalsekreterare Bibeln idag

Publicerat

Orientering eller nattvard?

Varje dag gör vi föräldrar hundratals val, de flesta är spontana. Vi skulle varken orka eller klara av att skärskåda varje val vi gör. Ibland dyker det dock upp situationer som leder till djupare reflektion och idag tänkte jag vara lite transparant och berätta om en sådan situation i min egen familj.

Först lite historia. Vi har en längre tid slitit med att hitta bra aktiviteter för våra barn som innebär att man rör på sig. Vi anser att det är viktigt samtidigt som vi inte vill fylla all vår lediga tid med matcher, träningsläger och kiosktjänst. Det är något väldigt positivt att få komma ut och röra på sig. Till vår stora glädje har vi hittat ett par aktiviteter som passar våra barn. En sådan aktivitet är orientering. Vi har dessutom glädjen att dela den aktiviteten med barnen. Så flera goda saker på en gång, gemenskap och rörelse.

Vår församling har som de flesta inte haft några fysiska samlingar på länge. I Uppsala har det påbjudits personlig lockdown och vi har bara deltagit i gudstjänster och barngrupper digitalt. I och med upplättningen som nu har skett kan dock vår församling erbjuda ”stafett-nattvard”, åtta personer åt gången i minigudstjänster, så många kan få ta del av firandet nu på torsdag.

Idag kom så min fru till mig och sa ”det blir svårt med nattvarden på torsdag då vi inte hinner hem från orienteringen och de senare tiderna var redan bokade”.  Utan att tänka oss för hade vi tagit ett beslut åt barnen. Vi stannade för ovanlighetens skull upp mitt i vardagen inför detta spontana beslut och började diskutera vad detta kom sig av? Låt mig återkomma till det samtalet om en stund.

Just nu läser jag en mycket intressant bok av Andrew Root The End of Youth Ministry? . Jag kommer återkomma till den boken i senare inlägg när jag läst klart men i början av boken så brottas han med hur föräldrar gör val i vardagen åt sina barn. Hur vi drivs av att göra det bästa vi kan och hur vi tar många beslut med det yttersta (eller högsta) goda i ryggmärgen. Vi kanske väljer hockeyträning över ungdomsgrupp eftersom vi någonstans tror att det i slutändan är det bästa för barnet. Ofta ser vi dock inte riktigt vad som är grunden till våra val. Andrew utmanar verkligen min tanke och jag har delat en hel del med min fru längs läsningen. När denna situation nu uppstod hade vi plötsligt ett språk för att sätta ord på det som hände.

Åter till orienteringen.  Vilka var grunderna till det spontana valet att välja bort nattvarden? För det först insåg vi en sorglig detalj. Valet som vi spontant trodde vi stod inför var:

  1. Mamma och döttrar orienterar och missar nattvarden.
  2. Mamma åker till nattvarden utan döttrar, som därmed blir besvikna.

Alternativet att hela familjen åker på nattvard fanns spontant inte med, vilket säger något om vår syn på gudstjänst och på församlingen. Är detta bara för vuxna? Tydligen var det vår spontana känsla. Då är vi ändå en församling som påbörjat en resa med Här för att stanna för att tänka mer tydligt på familjeperspektivet och generationsöverskridande relationer. Vi har en bit kvar att vandra, som familj och församling.

Den andra frågan som kom rörde vad som är drivkraften i beslutet, med Andrews ord: ”vad var det högsta goda vi strävade efter”. Det var inte helt lätt att se men vi hittade flera nivåer i samtalet:

  • Glädje: Vi vill att barnen ska få ha roligt.
  • Fysiska aktivitet: Vi vill långsiktigt uppmuntra positiv motion.
  • Löften: Vi har ju lovat att göra detta en gång i veckan, lovat barnen och föreningen.
  • Pengar: Vi har betalat för att vara med.

Detta är bara några av de vinklar vi såg gick in i det första beslutet. Samtidigt kunde vi se när vi stannade upp att det fanns starka värden i att ändra beslutet till att åka till nattvarden gemensamt:

  • Gemensam familjeupplevelse
  • Dela gudstjänsten tillsammans
  • Ett andligt möte
  • Återknyta relationen till församlingen efter Covid

Diskussionen vandrade även vidare till andra frågor som hur vi även kan möta Gud i vardagen, på tur i skogen och i samtalet i hemmet. Gud är inte bara verklig i kyrkan, räknar vi med honom i vardagen också?

Här för att stannas principer och tankar är inte något enkelt som förändrar vårt sätt att vara och tänka över en natt. Vi vill alla ge våra barn det bästa. I vårt fall handlar det också om att ge möjligheten att välja tron och relationen till Kristus. Det måste vara ett eget val, men vi kan som föräldrar skapa möjligheten till det valet.

Jag hoppas denna lilla inblick kan utmana dig att också stanna upp och fundera över valen som du gör som förälder.

Om vi åker på nattvard eller orientering? Ja, det återstår att se. Samtalet är inte avslutat utan bara påbörjat.

Olof Brandt
Pappa, man, jesusföljare och generalsekreterare Bibeln idag

Publicerat

Planeringsverktyg med Här för att stanna-tänk

Här för att stannas tio byggstenar är tänkta att hjälpa dig när du funderar över er verksamhet med barn och unga.

Här för att stanna har två grundstenar som är extra viktiga och genomsyrar hela bygget, samt åtta byggstenar som kompletterar de två grundstenarna. Denna grund kan användas för att få ett gemensamt språk i en församling att tala om dessa frågor.

Vi har skapat en enkel planeringshjälp som kan tas fram vid planeringar av verksamhet för att ställa viktiga frågor. Alla byggstenar har ett par frågor som kan hjälpa er tänka “utanför boxen” och utveckla ert arbete.

Planeringsverktyg PDFLadda ner

Publicerat

Vi vill ta ett förnyat tag i frågan i vår församling, hur gör vi?

Målet med rapporten Här för att stanna är primärt att väcka frågan om barn och ungas tro i varje enskilt sammanhang. Svaren på frågorna som blir ställda måste anpassas efter varje enskilt sammanhangs kultur, teologi och kontext. Vi tror dock att det finns nycklar som alla har nytta av att börja använda. Steg ett för att komma igång med arbetet kan därför vara att läsa rapporten tillsammans och samtala utifrån de frågor och rekommendationer som finns i varje del.

Det finns hjälp att få för ytterligare steg

Om ni vill ha mer hjälp så erbjuder Bibeln idag en rad olika resurser som kan vara till hjälp:

  • Bibeln idags Youtube-kanal har inspirationsvideor med bakgrund i det vi lärt oss i processen.
  • Bibeln idags podcast har en hel serie med poddar om dessa ämnen med inriktning på både församling och familj.
  • Vi har flera material som underlättar för familjer att prata om viktiga frågor i hemmet.
  • Appar för gruppbibelläsning eller bibelläsning med barn (Bibelstund, 10:14 och bibelappen för barn).
  • Smågruppsmaterial som fokuserar på den egna resan och vad medlemmarna kan ta för steg på individnivå.

Vi vill komma igång med ett projekt

Bibeln idag erbjuder hjälp att få igång processer kring tänket med Här för att stanna. Varje församling är unik och kan därför inte får en enkel handlingsplan i fyra steg för att lösa frågorna man ställer.

Läs mer om projekthjälp här.

Publicerat

Cirklar av påverkan

Vad som formar människor är något som intresserar forskare av flera discipliner. En modell som används är påverkanscirklar. Denna modell försöker visa att vi påverkas mer av vissa personer och institutioner än andra när vi formar vår världsbild och vår tro. Mycket har att göra med hur nära relation man har till personen. Väldigt enkelt kan man säga att närmare relationer formar oss mer. Vare sig vi vill eller inte. Inom sociologin talar man om primära och sekundära socialisationsagenter.


Närmast varje uppväxande barn finns föräldrar eller annan vårdnadshavare. Dessa har utan konkurrens störst inflytande på ett barns utveckling. Man kan enkelt förstå det om man tänker efter. En förälder träffar ett barn i snitt 8 timmar om dagen (räkna bort förskola/förskola och sömn, lägg till lite tid på lov). Det blir på ett år nästan 3000 timmar som man på olika sätt möts. Det kan jämföras med kyrkan som i absolut bästa fall möter barnet 40-80 timmar på ett år. Självklart formar föräldrarna barnets bild av världen mer än vad kyrkan gör.

Forskningen visar att attityderna i hemmet kring religion fortsätter att påverka barns inställning genom hela livet. Om hemmet inte präglats av religiös aktivitet är det mer sannolikt att barnet i vuxen ålder inte går in i ett religiöst sammanhang. Dock är det intressant att se att ungdomar som stannar i tron längs vägen gör tron till sin egen. Ungdomar som definierar sig som religiösa eller troende uppfattar högre grad att det är deras eget val än andra ungdomar. Så det handlar inte om att pådyvla en trosuppfattning som barnen oreflekterat tar med sig in i vuxenlivet, snarare tvärt om.

I cirkel två av modellen kommer så nästa lager av nära relationer. Det kan vara till släktingar som man träffar ofta som mor- och farföräldrar eller i äldre år så kommer barnets närmaste kompiskrets in. Särskilt i tonåren är denna cirkel extremt viktig för utvecklingen då det ofta är i dessa relationer som ungdomar testar sina gränser och ställer svåra frågor. Oftast rör det sig dock om enskilda individer. Forskningen i Här för att stanna talar tydligt om hur viktigt det är för trons utveckling med nära vänner som är troende.

I cirkel tre kommer sedan institutioner och människor som finns med i barnets dagliga liv men där riktigt nära relationer saknas. Det kan vara skolan, andra kompisar och lärare, det kan vara föreningar som fotbollsklubben eller scouterna. I denna nivå finns det personliga relationer till människor som barnet har respekt för, men relationerna är inte på en så nära nivå att påverkan blir djup.

I den fjärde nivån kan man tala om resten av världen eftersom vi lever i en globaliserad värld. Här påverkas barnet indirekt av till exempel miljön, ekonomiska kriser och annat som är bortom barnet och där det helt saknas personliga relationer.

Den stora frågan som vi behöver ställa oss inför en sådan här modell är var vi vill att kyrkan ska finnas. För många hamnar kyrkan i cirkel 3 och i vissa fall till och med i cirkel 4 (mer kulturell relevans). Söndagsskolan blir en skola som den vanliga skolan, men med en annan klass. Kyrkan blir en förening i mängden tillsammans med andra.

Vill kyrkan vara en plats som hjälper barn och unga att växa i tro gäller det att aktivt arbeta för att skapa gemenskaper där kyrkan får finnas med i de inre cirklarna. Så hur kan det se ut?

Cirkel ett – familjen

I den innersta cirkeln kommer kyrkan aldrig någonsin att kunna ha egna “aktiviteter”. Vi ska heller inte tro att det är kyrkans roll. Men eftersom föräldrarna är de viktigaste personen i ett barns andliga utveckling behöver vi satsa stora resurser på att understödja föräldrar och lyfta föräldrarna till den nivå som Gud har tänkt. Kan vi ge resurser, utbildning, stöttning, mentorskap till föräldrarna så hamnar vårt fokus rätt. Försöker vi som kyrka lösa frågan om barns andliga utveckling på söndagsskolan så arbetar vi mot den ordning som jag tror Gud tänkte på när han skapade världen. Återigen, vad tror vi att vi kan åstadkomma med 40 timmar mot föräldrarnas 3000? Självklart ska vi göra vårt allra bästa, mer om det i nästa punkt, men ytterst behöver vi styra om en del av våra resurser till att använda de verktyg som Gud hade tänkt.

Cirkel två – nära relationer

Idag ser kyrkans verksamhet ofta ut på ett sätt så att vi aldrig kommer in i denna cirkel. Söndagsskolan liknar, som jag tidigare nämnt, vanlig skola. I hemgrupper får barnen lämna rummet när de vuxna ska be och göra ”andliga saker”. Här tror jag dock vi som kyrka kan och bör tänka annorlunda. Istället för att nöja oss med att vara i cirkel tre kan vi skapa möjligheter för djupare relationer som når cirkel två. Vi kan, och ska, jobba medvetet under längre tid för att gå från cirkel tre till cirkel två.

Det finns inte EN väg för att uppnå detta, men eftersom det handlar om relationer så gäller det att hitta modeller i en så pass stor församling för att bygga in relationsaspekten. I klarspråk så bygger man inte relationer med påverkanspotential genom att vara 20-30 barn i samma rum med en stor genomströmning av ledare.

Några steg på vägen kan vara att se över och ta steg mot att:
– Ha en smågrupp med samma personer under terminen i barngrupper.
– Ha en fast smågruppsledare de flesta söndagarna.
– Skapa ålders- eller intresseanpassade möten där man från smågrupperna sluter samman till en gemensam storsamling.
– Ibland ha storsamling med alla barn och föräldrar, kanske med intro till en termins tema eller liknande.

Många ledare?

I en sådan modell krävs det så klart många ledare, men det viktiga att se är att ledarna då också kan vara på olika nivåer. Om man idag tackar ja till att vara ledare får man ibland ta en hel grupp med 10-20 barn. Få, om någon, klarar av att hålla en sådan samling på ett bra sätt. Istället blir det enklare att fråga föräldrar och andra om man kan tänka sig att sitta i en smågrupp en kvart och prata om livet med ett par barn. Här, som i mycket andra förändring, får vi falla tillbaka på mottot gör för någon, det du skulle önska göra för alla. Med tiden kan det då utvecklas och fungera för fler och fler.