Förlora inte de unga när de tar klivet ut i vuxenlivet

Steget vidare efter gymnasieåldern är det mest kritiska i en ung människas vandring med Gud. Alla i församlingarna behöver ta ansvar för att underlätta detta steg, skriver Olof Brandt och P-O Flodström, Bibeln idag.

I arbetet med Bibeln idags rapport “Här för att stanna” talade mycket av det insamlade underlaget för att övergången till “ung vuxen” är det mest kritiska steget för en ung människa i dennes vandring med Gud. Visst tappar kyrkan unga tidigare också, men steget vidare efter gymnasieåldern förefaller vara det svåraste.

Det finns många orsaker till detta, men en av de största är att kyrkors församlingsverksamhet många gånger är uppbyggd kring tydliga ålderskategorier där steget till ung vuxen blir väldigt stort. I flera sammanhang finns det inte ens en inkörningsperiod utan de unga förväntas bli en del av den vuxna gemenskapen direkt.

https://www.dagen.se/debatt/2021/08/13/forlora-inte-de-unga-nar-de-tar-klivet-ut-i-vuxenlivet/

Både och?

silhouette group of people standing on grass field

Så här på sommaren får man tid att stanna upp och reflektera. Vi kan se tillbaka på ett läsår där vår rapport släpptes i slutet av 2020 och vi fick med glädje att se hur tidningen Dagen, flera av våra samfund och andra aktörer har uppmärksammat och fördjupat sig i de frågor som vi försökte lyfta till ytan med rapporten. Frågorna är inte nya, många av våra ”upptäckter” är inte nya men de behöver ständigt aktualiseras och det är uppmuntrande att se att det är frågor som engagerar. Det farliga vore om vi skämdes eller skrämdes till tystnad och inte pratade om problemen med att unga människor inte känner sig hemma i tron eller församlingen. Den som läst rapporten har sett att den väcker fler frågor än den besvarar, vilket var meningen. Vi som skrev varken hoppades eller trodde att den skulle ge svar på alla frågor. Även om vi så klart tror att det som lyfts kan visa på vägar framåt.

Det är dock en sak som slagit oss under diskussionen som följt på rapportsläppet, och som vi skulle vilja belysa och utmana. Vårt debattklimat just nu är inte det mest sunda. Det är dock inte internet-trollen vi vill tala om nu utan ett annat fenomen som försvårar det kreativa samtalet. Det är att det är så svårt att säga orden ”både och”. Många kommentarer och inlägg i diskussionen har i stället varit av typen ”om man bara …” eller ”allt som krävs är …”. Låt oss förklara med en rad exempel vad vi menar.

Alla som lämnat?

Den första frågan som diskuterades efter rapportsläppet var naturligtvis frågan om den andra sidans berättelser. Vi hade pratat med de som säger sig vara #härförattstanna. Varför hade vi inte fokuserat på alla som lämnat? Frågan är så klart mycket relevant men samtidigt förrädisk. Det som hände var nämligen att i vissa diskussioner blev berättelserna från de som stannat helt ointressanta och saknade relevans för vad kyrkan kan göra framåt. Vår poäng är dock att vi behöver ”både och”. Det är viktigt att lyssna till dem som stannat för att lära oss vad som funkar bra i olika sammanhang och till berättelserna från dem som lämnat. ”Både och” behövs för att kunna utvecklas. Vi fokuserade på ena sidan i rapporten. För att vara tydliga så efterlyser vi både forskning kring, och lokala samtal med, de som lämnat för att ödmjukt kunna ta lärdom.

Viktigaste målgruppen och Birkedal

En annan fråga som dök upp var frågan om vilken målgrupp som är viktigast? Är det barnen, tonåringarna, familjerna eller unga vuxna? Även här tror vi på ett starkt ”både och”. Rapportens betoning av familjen/hemmet hade att göra med att det sågs som ett av de svagare områdena i intervjuerna med ledarna.

Birkedals tes om att en troende behöver kognitiv, emotionell och social stimulans har hjälpt många att fundera vidare på hur vi lägger upp vårt arbete. Ledarnas betoning av den sociala sidan var tydlig i intervjuerna och det kognitiva kom i vissa sammanhang rejält på efterkälke. Här finns det en tydlig utmaning att vi behöver se över hur vi ger möjlighet till en kognitiv bearbetning av tron. Det är också viktigt att fundera över vilken metod som används. För de allra flesta räcker inte en andakt om året, kring till exempel teodicéproblemet, som bearbetning. Att det kognitiva ibland är eftersatt betyder dock inte att vi ska ta bort den starka sociala gemenskapen. Vi behöver ”både och”.

Vi kan lyfta många fler “både och”

  • Jobba med barn OCH unga vuxna.
  • Fokusera på enskilda grupper OCH se bredden.
  • Anställa ledare för en specifik målgrupp OCH uppmuntra anställda att möta flera åldersgrupper för att bygga broar.
  • Låta unga vuxna mötas själva för att brottas med tron OCH möta resten av församlingen för att kunna integreras.
  • Genomföra nationell forskning OCH ha lokala samtal.
  • Stötta familjen som primär trosförmedlare OCH ha en ungdomsgrupp där man kan skapa sin egen identitet.
  • Tala om att det begåtts misstag OCH tala om församlingen som växtplats.
  • Erkänna vår tids frågor OCH lyssna till Bibelns ord och ledning.
  • Brottas med vår tradition OCH få höra att församlingen är en naturlig plats för den kristne.
  • Fråga vart de som lämnar går OCH fråga oss vad vi kan göra för att inbjuda dem tillbaka.

Vår skyldighet

Alla har sina hjärtefrågor och många tycks vara överens om att kyrkan inte överlever om vi inte tar bättre hand om den uppväxande generationens behov. Som kyrka är vi därför skyldiga alla barn och unga att inte vara för snabba med att förkasta ett argument, en forskningsartikel eller ett råd. Blir vi för enkelspåriga missar vi helt enkelt för många unga som väljer bakdörren ut från kyrkan, och ibland även tron. Visst behöver vi under perioder prioritera men istället för att argumentera om vilken exakt fråga som är viktigast så kan vi erkänna att vi i de allra flesta fall behöver ”både och” över tid. Rapportens utmaningar till vidare samtal i varje kapitel står där som en inbjudan och de 10 byggstenarna på slutet som en möjlig ledning i hur man kan arbeta vidare med frågorna.

Olof Brandt, generalsekreterare Bibeln idag

Orientering eller nattvard?

Varje dag gör vi föräldrar hundratals val, de flesta är spontana. Vi skulle varken orka eller klara av att skärskåda varje val vi gör. Ibland dyker det dock upp situationer som leder till djupare reflektion och idag tänkte jag vara lite transparant och berätta om en sådan situation i min egen familj.

Först lite historia. Vi har en längre tid slitit med att hitta bra aktiviteter för våra barn som innebär att man rör på sig. Vi anser att det är viktigt samtidigt som vi inte vill fylla all vår lediga tid med matcher, träningsläger och kiosktjänst. Det är något väldigt positivt att få komma ut och röra på sig. Till vår stora glädje har vi hittat ett par aktiviteter som passar våra barn. En sådan aktivitet är orientering. Vi har dessutom glädjen att dela den aktiviteten med barnen. Så flera goda saker på en gång, gemenskap och rörelse.

Vår församling har som de flesta inte haft några fysiska samlingar på länge. I Uppsala har det påbjudits personlig lockdown och vi har bara deltagit i gudstjänster och barngrupper digitalt. I och med upplättningen som nu har skett kan dock vår församling erbjuda ”stafett-nattvard”, åtta personer åt gången i minigudstjänster, så många kan få ta del av firandet nu på torsdag.

Idag kom så min fru till mig och sa ”det blir svårt med nattvarden på torsdag då vi inte hinner hem från orienteringen och de senare tiderna var redan bokade”.  Utan att tänka oss för hade vi tagit ett beslut åt barnen. Vi stannade för ovanlighetens skull upp mitt i vardagen inför detta spontana beslut och började diskutera vad detta kom sig av? Låt mig återkomma till det samtalet om en stund.

Just nu läser jag en mycket intressant bok av Andrew Root The End of Youth Ministry? . Jag kommer återkomma till den boken i senare inlägg när jag läst klart men i början av boken så brottas han med hur föräldrar gör val i vardagen åt sina barn. Hur vi drivs av att göra det bästa vi kan och hur vi tar många beslut med det yttersta (eller högsta) goda i ryggmärgen. Vi kanske väljer hockeyträning över ungdomsgrupp eftersom vi någonstans tror att det i slutändan är det bästa för barnet. Ofta ser vi dock inte riktigt vad som är grunden till våra val. Andrew utmanar verkligen min tanke och jag har delat en hel del med min fru längs läsningen. När denna situation nu uppstod hade vi plötsligt ett språk för att sätta ord på det som hände.

Åter till orienteringen.  Vilka var grunderna till det spontana valet att välja bort nattvarden? För det först insåg vi en sorglig detalj. Valet som vi spontant trodde vi stod inför var:

  1. Mamma och döttrar orienterar och missar nattvarden.
  2. Mamma åker till nattvarden utan döttrar, som därmed blir besvikna.

Alternativet att hela familjen åker på nattvard fanns spontant inte med, vilket säger något om vår syn på gudstjänst och på församlingen. Är detta bara för vuxna? Tydligen var det vår spontana känsla. Då är vi ändå en församling som påbörjat en resa med Här för att stanna för att tänka mer tydligt på familjeperspektivet och generationsöverskridande relationer. Vi har en bit kvar att vandra, som familj och församling.

Den andra frågan som kom rörde vad som är drivkraften i beslutet, med Andrews ord: ”vad var det högsta goda vi strävade efter”. Det var inte helt lätt att se men vi hittade flera nivåer i samtalet:

  • Glädje: Vi vill att barnen ska få ha roligt.
  • Fysiska aktivitet: Vi vill långsiktigt uppmuntra positiv motion.
  • Löften: Vi har ju lovat att göra detta en gång i veckan, lovat barnen och föreningen.
  • Pengar: Vi har betalat för att vara med.

Detta är bara några av de vinklar vi såg gick in i det första beslutet. Samtidigt kunde vi se när vi stannade upp att det fanns starka värden i att ändra beslutet till att åka till nattvarden gemensamt:

  • Gemensam familjeupplevelse
  • Dela gudstjänsten tillsammans
  • Ett andligt möte
  • Återknyta relationen till församlingen efter Covid

Diskussionen vandrade även vidare till andra frågor som hur vi även kan möta Gud i vardagen, på tur i skogen och i samtalet i hemmet. Gud är inte bara verklig i kyrkan, räknar vi med honom i vardagen också?

Här för att stannas principer och tankar är inte något enkelt som förändrar vårt sätt att vara och tänka över en natt. Vi vill alla ge våra barn det bästa. I vårt fall handlar det också om att ge möjligheten att välja tron och relationen till Kristus. Det måste vara ett eget val, men vi kan som föräldrar skapa möjligheten till det valet.

Jag hoppas denna lilla inblick kan utmana dig att också stanna upp och fundera över valen som du gör som förälder.

Om vi åker på nattvard eller orientering? Ja, det återstår att se. Samtalet är inte avslutat utan bara påbörjat.

Olof Brandt
Pappa, man, jesusföljare och generalsekreterare Bibeln idag

Planeringsverktyg med Här för att stanna-tänk

Här för att stannas tio byggstenar är tänkta att hjälpa dig när du funderar över er verksamhet med barn och unga.

Här för att stanna har två grundstenar som är extra viktiga och genomsyrar hela bygget, samt åtta byggstenar som kompletterar de två grundstenarna. Denna grund kan användas för att få ett gemensamt språk i en församling att tala om dessa frågor.

Vi har skapat en enkel planeringshjälp som kan tas fram vid planeringar av verksamhet för att ställa viktiga frågor. Alla byggstenar har ett par frågor som kan hjälpa er tänka “utanför boxen” och utveckla ert arbete.

Podcastavsnitt

Bibeln idags podcast har en rad avsnitt som berör Här för att stanna och fler kommer i en serie som släpps med start under december. Följ gärna podden och läs mer på podcast-sidan.

Ladda ner rapporten från projektet

I rapporten presenteras det arbete vi gjort under 2020 och vad vi funnit. Du kan läsa om bakgrunden, våra bibliska principer och huvudteori för analys. Rapporten har fem stora avdelningar som presenterar det vi anser är viktigast att lyfta fram från det vi sett:

  1. Över 50 procent försvinner
  2. Det sociala benets dominans
  3. Föräldrar och församling
  4. Behovet av nära relationer
  5. 10 byggstenar för livslångt lärjungaskap

Rapporten avslutas med utmaningar till egna reflektioner och möjliga steg vidare.

Läs rapporten direkt på skärmen.

Läs rapporten som nedladdningsbar pdf.

/Olof Brandt, generalsekreterare Bibeln idag

Vägen är smal – men Jesus står kvar, intervju med Carl-Henric

Tjabba C-H!
Som du ju vet vi det här laget så diggar jag dina böcker och har läst framförallt ”Jesus gick vidare…” två gånger redan. Men den har ju några år på nacken så jag tänkte höra med dig vad du sett de senaste 8 åren sedan boken kom ut?

Tjena P-O, trevligt att du uppskattar mina böcker och att de verkar kommit dig och Bibeln Idag till glädje. Angående din fråga så upplever jag nog att den teologiska grundanalysen står fast, men det är klart att jag skulle ha skrivit den delvis annorlunda idag i och med att den kyrkliga verksamhetskulturen förändrats en del.
Men utmaningarna att få tron med sig in i vuxenlivet består ju även då verksamheten och de sociala mönstren delvis förändras, och jag tycker att berättelsen om Emanusvandrarna har en evig hälsning in i det livsskedet.
Sen är det förstås så att den berättelsen inte handlar om ett par tonåringar som ska bli vuxna, men det handlar om processerna kring skiftet mellan de olika naiviteterna – om att växa från en statisk till mer dynamisk tro. Det är förstås egentligen inte styrt av ålder utan kan uppstå vid olika tidpunkter i en troendes liv, men det tycks emellertid som att det är vanligt i den där åldern där vi blir vuxna.

Ok, men innebär det att du i det fall du skrev boken idag valt ett annat ingångsperspektiv på frågan?
Vet inte, kanske. Nu blev boken väldigt inriktad på att gå från tonårslivet till vuxenblivande men jag tror som sagt att det är just där skiftet är som störst. Så nej, jag hade nog behållit den ingången men kanske än tydligare beskrivit att det inte är begränsat till ålder. Det finns med i boken men jag hade kanske tydliggjort det ytterligare.

Inför mitt arbete med #härförattstanna kampanjen så tyckte jag mig se tendenser på att ungdomar uppväxta i liturgiska miljöer försvinner i yngre ålder från församlingen, men i mycket högre grad övergår till att bli ”private christians” snarare än att de bryter och gör upp med sin barnatro. På den andra sidan har vi de karismatiska gänget som med hög överlåtenhet stannar kvar upp i 20årsåldern, men de som lämnar den gör det mera med ”buller, bång och andliga sår”.
Intressanta iakttagelser. Min grundinställning är att kristen är man personligt, inte privat, så att man blir ”privatkristna”… ja, bättre än att lämna sin tro förstås men ändå inget som en kyrka bör slå sig till ro med.
Det är, utifrån det du beskriver, i så fall en styrka hos de liturgiska sammanhangen att de presenterar en Jesus som människor vill vara kvar hos, samtidigt som de tycks sakna förmågan att göra Kristi kropp tillräckligt attraktiv för att tonåringen skall stanna kvar där i längden. Utmaningen för dem blir i så fall att balansera den här attraktiva gudsbilden med ett församlingsliv som verkligen ger ungdomarna verktyg att få vara med och bygga och utbreda Guds rike. Vilka vägar till praktiskt engagemang kan de erbjuda? Vi behöver visa att det finns någonting mer och att det kristna livet hela tiden befinner sig på en resa högre upp och längre in!

Preach it, broo!
Och på andra sidan av det du beskriver finns då den karismatiska miljön, där bilden ibland kan vara att det bara blir andligt med ett totalt uttåg från världen: Det är bara de maffiga lovsångspass och långa bibelstudier som räknas som riktigt andliga, typ, lekar och aktiviteter ses mest som en slags transportsträcka och inte som en naturlig och självklar del av den andliga gemenskapen.
Jag tror vi behöver hitta ett sätt att vara kyrka för tonåringar där vi både kan leka, skoja och tramsa samtidigt som vi tar de mer utpräglat andliga perspektiven på djupaste allvar. Att visa vägen till en god balans mellan det mänskliga och andliga tror jag är viktigt, och tänker man efter så är det faktiskt det som är kristet liv: Det snurrar ju kring den Gud som blev människa, liksom.

Du låter sund och balanserad som vanligt C-H, det här tar jag till mig av!
Fint P-O.
Risken finns annars att vi annars får cykler där människor har ett engagemang från söndagsskolan till tonåren och sen kanske återvänder först när de själva blir föräldrar och vill ha sina barn i söndagsskolan som sedan också blir kvar upp i tonåren innan de känner sig klara. Eller så, om vi snarare befinner oss i det andra diket som vi pratade om förut, så är man ”brinnande och hängiven” längre upp i tonåren eller strax därefter men lämnar sen eftersom man inte fått med sig sin mänsklighet ordentligt i tron.
Obalansen där man antingen överbetonar det mänskliga på bekostnad av det andliga eller tvärtom ger i princip samma resultat: En haltande tro som inte blir hela livets tro.

Utmaningen i det mer liturgiska sammanhanget blir att ge vidare någonting som inte stannar vid en personlig Gud som älskar dig, för risken finns att 17-åringen då tänker att allt är klart när du greppat detta, då kan du sen lika gärna gå vidare till nya sammanhang medan den karismatiska miljön istället riskerar att för snabbt hamna i prestation där det blir för mycket för fort och unga människor blir brända. Framförallt om det hamnar i en förkunnelse som inte är balanserad.

Hur tänker du att vi ska uppnå denna balans i både de liturgiska och karismatiska miljöerna då?
Vi vill inte hamna i ett läge där människor känner att dom är färdiga redan vid femton, samtidigt som vi inte kan tänka att varenda gymnasieungdom är redo att bli en andlig krigare.
Jag tror varje församling gör klokt i att ställa sig frågan: Vilket är vårt dike?
Det är lätt att kantra ner i något av dessa diken, men det går förstås hitta en väg däremellan. Jag gillar exempelvis det jag sett i Holy Trinity Brompton, kyrkan där Alpha-kurserna grundades. De har hittat den goda balansen mellan en intellektuellt driven förkunnelse samtidigt som de har ett stort diakonalt betjänande och en församlingskultur som bejakar att människor är olika och inte skall stöpas i en enda samma form: Gemenskap, tydlig undervisning och öppenhet och nyfiken på människor. De har mingel på riktigt, där nya människor alltid blir sedda och bekräftade i sitt möte med församlingen.

Ok, men du jobbar ju mycket med samma frågor som jag och Olof – har du nå konkreta tips och råd du kan skicka med oss när vi börjar titta på nya stödfunktioner till församlingsvärlden med anledning av vårt projekt?
Av vad jag kan se så verkar det behövas mera samtal, mer gemenskap och bättre former för att brottas med tvivel. En slags levande ”vuxenkonfa” där människor om och om igen, genom sina olika processer ges verktygen att återerövra sin tro. Där tror och hoppas jag att vi från Alpha Sverige kan vara ett bollplank för församlingsvärlden.

Ok, tack för din tid C-H. Som vanligt väldigt stimulerande att prata med dig.
Gott, jag är långt ifrån någon expert men jag tror att detta är viktiga saker att fundera kring.

Hur ska vi nå bortom dom konstruerade berättelserna?, en intervju med Jacob Langvik

Tjabba Jacob, du har ju skrivit en del på samma tema som #härförattstanna handlar om!
Tänkte kolla vad du skulle säga är de främsta anledningarna till att människor stannar kvar i församlingen och den kristna tron?

Jo, men visst. Mina båda böcker bygger ju mycket på personliga berättelser från mina vänner. Samtliga av dem är uppväxta i liturgiska sammanhang som du och Olof kallar det för. Min bild är att de flesta har fortsatt vara ”kristna på sitt sätt”. Men alltså P-O, det ni säkert också märkt är väl att det är allmänt svårt att penetrera de verkligt bakomliggande orsakerna från de konstruerade berättelserna?

Inte helt säker på vad du menar Jacob?

Jo, men alltså du vet. Berättelserna som främst är skapade för att motivera inför familj och vänner varför de lämnat?

Men Jacob, tänker du alltså att de svar de ger till oss i vår kartläggning inte är autentisk överensstämmande med deras egentliga skäl?

Jo, du P-O. Ställ inte frågor du inte vill ha svar på, för det är nog tyvärr exakt vad jag tror.

Min erfarenhet är att huvudorsakerna går att finna i att församlingens sociala kultur undergrävts de senaste 20-30 åren med anledning av vår ”urbanisering” och ”medelklassifiering”.

Du som ju kommer från arbetarhem och börjar närma dig en aktsam ålder.

Käft om min ålder Jacob.

Nå väl. Du minns väl ändå kanske hur det var förr. Förr så firade församlingsfamiljer semester tillsammans i kyrkornas sommarhem, man bodde och levde tillsammans under somrarna. Numera äger varje familj sitt eget sommarställe och de gemensamma ägandet och förvaltandet inom församlingen är på utdöende.

Hmm, you got a point man.  

Jo, jag vet och jag tänker nog att detta innebär att den kristna ”motkulturen” undergrävs och att det på ett implicit plan kommunicerar till barnen att föräldrarnas ”tro” inte är så viktig, vilket gör den mindre relevant även för dem – framförallt då den utsätts för konkurrens från annat.

Det där låter ju riktigt vettigt.

Jo, men jag är en ganska vettig kille för det mesta. Församlingarna måste fråga sig vad de kan göra för att vara viktiga både för sin omgivning och sina medlemmar. Fokusera på betjänande gemenskaper vilket bygger en stark församlingskultur som kan utmana den konsumistiska samtiden.

Sounds like music in my ears.

Jag, kunde just tro att en gammal halvkommunist som du skulle gilla det – men javisst. Det ligger en djupare sanning i det här. För att bli en attraktiv gemenskap, så behöver vi gestalta Guds kärlek och omsorg med hela Kristi Kropp och hur kan vi älska varandra fullt ut om vi inte umgås med varandra?

Preach it!

Att prestera och inte bara ta emot, ett samtal med: Eleonore Gustafsson

Vi behöver få in andliga vanor där vi lär oss att prestera inför Gud, säger Eleonore och tittar lite retsamt på mig – väl medveten om att det hon säger kan provocera. Hon har tidigare arbetat som pastor i Ryttargårdskyrkan, varit medförfattare till flera böcker och är en återkommande krönikör i den kristna nyhetstidningen Dagen. Idag har hon intervjuats av mig kring sina tankar om hur vi som församling kan bidra till at fler ungdomar blir #härförattstanna


Eleonore det låter lite som att du och jag jobbar med lite samma saker?

Well, yes. Just nu tittar jag på hur olika Gudstjänstformer tilltalar målgruppen ”Unga Vuxna” och jag har förstått att du och Olof på Bibeln Idag bedriver ett liknande arbete.

Precis.

Ungdomar har lärt sig att kristen tro är en relation ,de söker efter det autentiska och det personliga, just därför måste kyrkan ge tydliga verktyg som håller den relationen vid liv, även under det som den kristna tron kallar för ”ökenperioder” eller ”trons natt”. Vårt gudstjänstliv är ganska känslomässigt orienterat i relation till den mer högkyrkliga mässordningen där bönen är ett viljebeslut.  

Ok, det här var spännande. Fredrik Wenell pratar ju en del om ”de tre benen”, tolkar jag dig rätt om du menar att den moderna Gudstjänstformen vilar för tungt på det emotionella/andliga?

Ja, men också att vi bara foskuerar på de positiva känslorna: ”jag älskar”, ”jag längtar”, jag är glad”. Det innebär att de ungdomar som går igenom tuffa perioder inte kan identifiera sig med vår lite för ”glada lovsångsmusik”. David Davage tar även upp det i sin senaste bok ”7 Myter om Lovsång”. Vart finns klagobönen där de negativa känslorna ryms?

Ja, en intressant bok som jag ser fram emot att läsa – den kom på posten idag. Men utöver det teologiska innehållet i lovsångerna, har du fått några fler signaler kring hur vi kan utveckla själva Gudstjänstformen som sådan?

Om jag får uppehålla mig kring min käpphäst för någon minut, så tycker jag att Vi även saknar en tydlig andaktsform inom frikyrkan.

Andaktsform. Nu börjar du låta som Josef Bergdahl. Är det lectio divina du tänker att vi ska göra varje dag?

Nej, det är inte realistiskt, lectio divina tar minst halvtimme, det hinner man inte göra varje dag.

Ok, Eleonore – men jag är fortfarande inte helt säker på vad det är du föreslår?

Alltså så här. Jag tror att de korta bönerna fyller funktionen att de ger oss en rutin för vår egna tillbedjan, medan den längre andakten fyller en annan funktion.

Well, sure – det låter ju logiskt

Ja, i vår protestantiska andaktskultur har vi haft en tradition av att enbart ta emot i form av tex. Lectio Divina. Men för att relationen skall hållas vid liv kan jag inte bara ta emot – vi måste också prestera!

Vänta nu Eleonore, föreslår du att vi ska tänka att vi måste prestera inför Gud – you’re loosing me!

Nej, lugna dig lite nu. Det handlar inte om att prestera en massa känslor och ord, man kan luta sig mot andras ord, Kyrkan redan presterat i form av lovsånger, psalmer, tideböner, mm. I frikyrkan finns det ett överdrivet fokus på det personliga för att vi ska uppfatta våra böner som äkta, men det funkar inte i ökenperioder. Under dessa tider behöver vi kunna få luta oss mot vad andra formulerat åt oss. 

Men alltså, det låter ju lite som att du tycker att vi tappat lite av de skatter som finns dolda i den mer högkyrkliga Gudstjänstformerna inom karismatiken?

Jag skulle nog vilja gå så långt som att hävda att vi till och med tappat delar av nåden! Owe Wikström har i sin bok ”Det bländande mörkret” skrivit kapitlet ”Vägen” som jag även återgett i mitt kapitel i antologin ”Söndag – gudstjänst i en ny tid”. Owe Wikstörm menar att det andliga livet består av tre kriser: saknaden, uppgörelsen och natten.  Vi behöver hjälpa våra ungdomar genom alla de här tre kriserna. Just nu hjälper vi dem bara med saknaden. Det gamla väckelsemötet fokuserade på uppgörelsen, men det har vi helt tappat idag. Tidigare i vår historia fanns bikten med i frälsningsögonblicket på ett mer konkret sätt, än vad jag kanske upplever att det gör idag. Frank Mangs uppmanade tex. varje person som ville be frälsningsbönen att först konkretisera vad i personens gamla liv den önskade bli frälst från. När synden blir konkret blir även nåden konkret. Jag tror inte man behöver göra det vid frälsningsögonblicket, men man behöver göra det någon gång då och då för att tron skall mogna.

Så mera nåd, bikt och rutiner som kan bära människor genom perioder då de själva känslomässigt kanske inte orkar prestera så många andliga upplevelser själva tror du kan vara en viktig komponent för att hjälpa ungdomar att stanna kvar?

Ja, det skulle jag säga!

Preach it!

Intervjuare: P-O Flodström, verksamhetsutvecklare
Bibeln Idag

Gäst: Eleonore Gustafsson, pastor
Evangeliska Frikyrka