Vägen är smal – men Jesus står kvar, intervju med Carl-Henric

Tjabba C-H!
Som du ju vet vi det här laget så diggar jag dina böcker och har läst framförallt ”Jesus gick vidare…” två gånger redan. Men den har ju några år på nacken så jag tänkte höra med dig vad du sett de senaste 8 åren sedan boken kom ut?

Tjena P-O, trevligt att du uppskattar mina böcker och att de verkar kommit dig och Bibeln Idag till glädje. Angående din fråga så upplever jag nog att den teologiska grundanalysen står fast, men det är klart att jag skulle ha skrivit den delvis annorlunda idag i och med att den kyrkliga verksamhetskulturen förändrats en del.
Men utmaningarna att få tron med sig in i vuxenlivet består ju även då verksamheten och de sociala mönstren delvis förändras, och jag tycker att berättelsen om Emanusvandrarna har en evig hälsning in i det livsskedet.
Sen är det förstås så att den berättelsen inte handlar om ett par tonåringar som ska bli vuxna, men det handlar om processerna kring skiftet mellan de olika naiviteterna – om att växa från en statisk till mer dynamisk tro. Det är förstås egentligen inte styrt av ålder utan kan uppstå vid olika tidpunkter i en troendes liv, men det tycks emellertid som att det är vanligt i den där åldern där vi blir vuxna.

Ok, men innebär det att du i det fall du skrev boken idag valt ett annat ingångsperspektiv på frågan?
Vet inte, kanske. Nu blev boken väldigt inriktad på att gå från tonårslivet till vuxenblivande men jag tror som sagt att det är just där skiftet är som störst. Så nej, jag hade nog behållit den ingången men kanske än tydligare beskrivit att det inte är begränsat till ålder. Det finns med i boken men jag hade kanske tydliggjort det ytterligare.

Inför mitt arbete med #härförattstanna kampanjen så tyckte jag mig se tendenser på att ungdomar uppväxta i liturgiska miljöer försvinner i yngre ålder från församlingen, men i mycket högre grad övergår till att bli ”private christians” snarare än att de bryter och gör upp med sin barnatro. På den andra sidan har vi de karismatiska gänget som med hög överlåtenhet stannar kvar upp i 20årsåldern, men de som lämnar den gör det mera med ”buller, bång och andliga sår”.
Intressanta iakttagelser. Min grundinställning är att kristen är man personligt, inte privat, så att man blir ”privatkristna”… ja, bättre än att lämna sin tro förstås men ändå inget som en kyrka bör slå sig till ro med.
Det är, utifrån det du beskriver, i så fall en styrka hos de liturgiska sammanhangen att de presenterar en Jesus som människor vill vara kvar hos, samtidigt som de tycks sakna förmågan att göra Kristi kropp tillräckligt attraktiv för att tonåringen skall stanna kvar där i längden. Utmaningen för dem blir i så fall att balansera den här attraktiva gudsbilden med ett församlingsliv som verkligen ger ungdomarna verktyg att få vara med och bygga och utbreda Guds rike. Vilka vägar till praktiskt engagemang kan de erbjuda? Vi behöver visa att det finns någonting mer och att det kristna livet hela tiden befinner sig på en resa högre upp och längre in!

Preach it, broo!
Och på andra sidan av det du beskriver finns då den karismatiska miljön, där bilden ibland kan vara att det bara blir andligt med ett totalt uttåg från världen: Det är bara de maffiga lovsångspass och långa bibelstudier som räknas som riktigt andliga, typ, lekar och aktiviteter ses mest som en slags transportsträcka och inte som en naturlig och självklar del av den andliga gemenskapen.
Jag tror vi behöver hitta ett sätt att vara kyrka för tonåringar där vi både kan leka, skoja och tramsa samtidigt som vi tar de mer utpräglat andliga perspektiven på djupaste allvar. Att visa vägen till en god balans mellan det mänskliga och andliga tror jag är viktigt, och tänker man efter så är det faktiskt det som är kristet liv: Det snurrar ju kring den Gud som blev människa, liksom.

Du låter sund och balanserad som vanligt C-H, det här tar jag till mig av!
Fint P-O.
Risken finns annars att vi annars får cykler där människor har ett engagemang från söndagsskolan till tonåren och sen kanske återvänder först när de själva blir föräldrar och vill ha sina barn i söndagsskolan som sedan också blir kvar upp i tonåren innan de känner sig klara. Eller så, om vi snarare befinner oss i det andra diket som vi pratade om förut, så är man ”brinnande och hängiven” längre upp i tonåren eller strax därefter men lämnar sen eftersom man inte fått med sig sin mänsklighet ordentligt i tron.
Obalansen där man antingen överbetonar det mänskliga på bekostnad av det andliga eller tvärtom ger i princip samma resultat: En haltande tro som inte blir hela livets tro.

Utmaningen i det mer liturgiska sammanhanget blir att ge vidare någonting som inte stannar vid en personlig Gud som älskar dig, för risken finns att 17-åringen då tänker att allt är klart när du greppat detta, då kan du sen lika gärna gå vidare till nya sammanhang medan den karismatiska miljön istället riskerar att för snabbt hamna i prestation där det blir för mycket för fort och unga människor blir brända. Framförallt om det hamnar i en förkunnelse som inte är balanserad.

Hur tänker du att vi ska uppnå denna balans i både de liturgiska och karismatiska miljöerna då?
Vi vill inte hamna i ett läge där människor känner att dom är färdiga redan vid femton, samtidigt som vi inte kan tänka att varenda gymnasieungdom är redo att bli en andlig krigare.
Jag tror varje församling gör klokt i att ställa sig frågan: Vilket är vårt dike?
Det är lätt att kantra ner i något av dessa diken, men det går förstås hitta en väg däremellan. Jag gillar exempelvis det jag sett i Holy Trinity Brompton, kyrkan där Alpha-kurserna grundades. De har hittat den goda balansen mellan en intellektuellt driven förkunnelse samtidigt som de har ett stort diakonalt betjänande och en församlingskultur som bejakar att människor är olika och inte skall stöpas i en enda samma form: Gemenskap, tydlig undervisning och öppenhet och nyfiken på människor. De har mingel på riktigt, där nya människor alltid blir sedda och bekräftade i sitt möte med församlingen.

Ok, men du jobbar ju mycket med samma frågor som jag och Olof – har du nå konkreta tips och råd du kan skicka med oss när vi börjar titta på nya stödfunktioner till församlingsvärlden med anledning av vårt projekt?
Av vad jag kan se så verkar det behövas mera samtal, mer gemenskap och bättre former för att brottas med tvivel. En slags levande ”vuxenkonfa” där människor om och om igen, genom sina olika processer ges verktygen att återerövra sin tro. Där tror och hoppas jag att vi från Alpha Sverige kan vara ett bollplank för församlingsvärlden.

Ok, tack för din tid C-H. Som vanligt väldigt stimulerande att prata med dig.
Gott, jag är långt ifrån någon expert men jag tror att detta är viktiga saker att fundera kring.

Hur ska vi nå bortom dom konstruerade berättelserna?, en intervju med Jacob Langvik

Tjabba Jacob, du har ju skrivit en del på samma tema som #härförattstanna handlar om!
Tänkte kolla vad du skulle säga är de främsta anledningarna till att människor stannar kvar i församlingen och den kristna tron?

Jo, men visst. Mina båda böcker bygger ju mycket på personliga berättelser från mina vänner. Samtliga av dem är uppväxta i liturgiska sammanhang som du och Olof kallar det för. Min bild är att de flesta har fortsatt vara ”kristna på sitt sätt”. Men alltså P-O, det ni säkert också märkt är väl att det är allmänt svårt att penetrera de verkligt bakomliggande orsakerna från de konstruerade berättelserna?

Inte helt säker på vad du menar Jacob?

Jo, men alltså du vet. Berättelserna som främst är skapade för att motivera inför familj och vänner varför de lämnat?

Men Jacob, tänker du alltså att de svar de ger till oss i vår kartläggning inte är autentisk överensstämmande med deras egentliga skäl?

Jo, du P-O. Ställ inte frågor du inte vill ha svar på, för det är nog tyvärr exakt vad jag tror.

Min erfarenhet är att huvudorsakerna går att finna i att församlingens sociala kultur undergrävts de senaste 20-30 åren med anledning av vår ”urbanisering” och ”medelklassifiering”.

Du som ju kommer från arbetarhem och börjar närma dig en aktsam ålder.

Käft om min ålder Jacob.

Nå väl. Du minns väl ändå kanske hur det var förr. Förr så firade församlingsfamiljer semester tillsammans i kyrkornas sommarhem, man bodde och levde tillsammans under somrarna. Numera äger varje familj sitt eget sommarställe och de gemensamma ägandet och förvaltandet inom församlingen är på utdöende.

Hmm, you got a point man.  

Jo, jag vet och jag tänker nog att detta innebär att den kristna ”motkulturen” undergrävs och att det på ett implicit plan kommunicerar till barnen att föräldrarnas ”tro” inte är så viktig, vilket gör den mindre relevant även för dem – framförallt då den utsätts för konkurrens från annat.

Det där låter ju riktigt vettigt.

Jo, men jag är en ganska vettig kille för det mesta. Församlingarna måste fråga sig vad de kan göra för att vara viktiga både för sin omgivning och sina medlemmar. Fokusera på betjänande gemenskaper vilket bygger en stark församlingskultur som kan utmana den konsumistiska samtiden.

Sounds like music in my ears.

Jag, kunde just tro att en gammal halvkommunist som du skulle gilla det – men javisst. Det ligger en djupare sanning i det här. För att bli en attraktiv gemenskap, så behöver vi gestalta Guds kärlek och omsorg med hela Kristi Kropp och hur kan vi älska varandra fullt ut om vi inte umgås med varandra?

Preach it!

Att prestera och inte bara ta emot, ett samtal med: Eleonore Gustafsson

Vi behöver få in andliga vanor där vi lär oss att prestera inför Gud, säger Eleonore och tittar lite retsamt på mig – väl medveten om att det hon säger kan provocera. Hon har tidigare arbetat som pastor i Ryttargårdskyrkan, varit medförfattare till flera böcker och är en återkommande krönikör i den kristna nyhetstidningen Dagen. Idag har hon intervjuats av mig kring sina tankar om hur vi som församling kan bidra till at fler ungdomar blir #härförattstanna


Eleonore det låter lite som att du och jag jobbar med lite samma saker?

Well, yes. Just nu tittar jag på hur olika Gudstjänstformer tilltalar målgruppen ”Unga Vuxna” och jag har förstått att du och Olof på Bibeln Idag bedriver ett liknande arbete.

Precis.

Ungdomar har lärt sig att kristen tro är en relation ,de söker efter det autentiska och det personliga, just därför måste kyrkan ge tydliga verktyg som håller den relationen vid liv, även under det som den kristna tron kallar för ”ökenperioder” eller ”trons natt”. Vårt gudstjänstliv är ganska känslomässigt orienterat i relation till den mer högkyrkliga mässordningen där bönen är ett viljebeslut.  

Ok, det här var spännande. Fredrik Wenell pratar ju en del om ”de tre benen”, tolkar jag dig rätt om du menar att den moderna Gudstjänstformen vilar för tungt på det emotionella/andliga?

Ja, men också att vi bara foskuerar på de positiva känslorna: ”jag älskar”, ”jag längtar”, jag är glad”. Det innebär att de ungdomar som går igenom tuffa perioder inte kan identifiera sig med vår lite för ”glada lovsångsmusik”. David Davage tar även upp det i sin senaste bok ”7 Myter om Lovsång”. Vart finns klagobönen där de negativa känslorna ryms?

Ja, en intressant bok som jag ser fram emot att läsa – den kom på posten idag. Men utöver det teologiska innehållet i lovsångerna, har du fått några fler signaler kring hur vi kan utveckla själva Gudstjänstformen som sådan?

Om jag får uppehålla mig kring min käpphäst för någon minut, så tycker jag att Vi även saknar en tydlig andaktsform inom frikyrkan.

Andaktsform. Nu börjar du låta som Josef Bergdahl. Är det lectio divina du tänker att vi ska göra varje dag?

Nej, det är inte realistiskt, lectio divina tar minst halvtimme, det hinner man inte göra varje dag.

Ok, Eleonore – men jag är fortfarande inte helt säker på vad det är du föreslår?

Alltså så här. Jag tror att de korta bönerna fyller funktionen att de ger oss en rutin för vår egna tillbedjan, medan den längre andakten fyller en annan funktion.

Well, sure – det låter ju logiskt

Ja, i vår protestantiska andaktskultur har vi haft en tradition av att enbart ta emot i form av tex. Lectio Divina. Men för att relationen skall hållas vid liv kan jag inte bara ta emot – vi måste också prestera!

Vänta nu Eleonore, föreslår du att vi ska tänka att vi måste prestera inför Gud – you’re loosing me!

Nej, lugna dig lite nu. Det handlar inte om att prestera en massa känslor och ord, man kan luta sig mot andras ord, Kyrkan redan presterat i form av lovsånger, psalmer, tideböner, mm. I frikyrkan finns det ett överdrivet fokus på det personliga för att vi ska uppfatta våra böner som äkta, men det funkar inte i ökenperioder. Under dessa tider behöver vi kunna få luta oss mot vad andra formulerat åt oss. 

Men alltså, det låter ju lite som att du tycker att vi tappat lite av de skatter som finns dolda i den mer högkyrkliga Gudstjänstformerna inom karismatiken?

Jag skulle nog vilja gå så långt som att hävda att vi till och med tappat delar av nåden! Owe Wikström har i sin bok ”Det bländande mörkret” skrivit kapitlet ”Vägen” som jag även återgett i mitt kapitel i antologin ”Söndag – gudstjänst i en ny tid”. Owe Wikstörm menar att det andliga livet består av tre kriser: saknaden, uppgörelsen och natten.  Vi behöver hjälpa våra ungdomar genom alla de här tre kriserna. Just nu hjälper vi dem bara med saknaden. Det gamla väckelsemötet fokuserade på uppgörelsen, men det har vi helt tappat idag. Tidigare i vår historia fanns bikten med i frälsningsögonblicket på ett mer konkret sätt, än vad jag kanske upplever att det gör idag. Frank Mangs uppmanade tex. varje person som ville be frälsningsbönen att först konkretisera vad i personens gamla liv den önskade bli frälst från. När synden blir konkret blir även nåden konkret. Jag tror inte man behöver göra det vid frälsningsögonblicket, men man behöver göra det någon gång då och då för att tron skall mogna.

Så mera nåd, bikt och rutiner som kan bära människor genom perioder då de själva känslomässigt kanske inte orkar prestera så många andliga upplevelser själva tror du kan vara en viktig komponent för att hjälpa ungdomar att stanna kvar?

Ja, det skulle jag säga!

Preach it!

Intervjuare: P-O Flodström, verksamhetsutvecklare
Bibeln Idag

Gäst: Eleonore Gustafsson, pastor
Evangeliska Frikyrka

Kristendom är mycket mer än bara trygghet

Jag har nog alltid trott på Gud, men några händelser som barn och ung var väldigt viktiga för mig.

När jag var tolv år hade vi besök av evangelisterna Åke Joelsson och Uno Davidsson i min hemförsamling i Åmål. De skulle komma till ett scoutmöte och där balanserade Uno en cykel på sin haka (ja, han kunde faktiskt sånt) och vi var alla fruktansvärt imponerade. Redan innan den kvällen hade jag bestämt mig för att räcka upp handen om de frågade om någon ville ha förbön. Det blev eftermöte i en scoutlya och frågan kom och Uno och jag böjde knä och bad. Allt sedan dess har jag satt evangelisterna högt, de som vågar utmana och erbjuda att ta ställning.

På mitt konfaläger läste vi en dag om vad det betydde att Jesus dog för oss. Efter lektionerna var det volleyboll men jag ville hellre ligga i min säng och läsa konfaboken (men jag har å andra sidan aldrig gillat idrott). Jag har ett mycket starkt minne av hur jag läste och äntligen tyckte mig förstå något lite av vad som hände på Golgata.

På mitt första tonårsläger skulle jag och många fler vara med i enkelt drama i en andakt som innebar att pastorn skulle läsa högt ur berättelserna om Jesu död och vi andra skulle agera utan att säga något. Ingen spelade Jesus, för han var ju ändå där. Jag var avundsjuk på min bror som fick spela Pilatus medan jag fick vara en enkel soldat. Min uppgift bestod i att ge Jesus en örfil, vi övade och det gick bra. Men när vi på kvällen hade vårt drama inför de andra var det som om jag inte längre slog i tomma luften, utan plötsligt var Jesus där och jag slog honom. Jag är fortfarande förvånad över hur jag som barn kunde göra en så stark upplevelse av att det var min synd som dödade Jesus. Det ledde till att jag blev söndagsskollärare, i vetskap om att även barn kan göra andliga upplevelser.

Lite längre upp i tonåren drabbades hela mitt kompisgäng av Jesusrörelsen. Jag hade hamnat i slentrian och tyckte att kristen tro var enbart tråkig. Så läste jag Korset och stiletten av David Wilkerson, blev oerhört berörd men tyckte att min egen kristendom var så väsensskild från detta så det måste vara två olika religioner. Men i en enkel bönegrupp med fyra tonårskillar i Missionskyrkans andaktsrum drabbades vi plötsligt en kväll av den helige Andes stormvind. Vi grät och skrattade om vartannat, fick strax efteråt träffa nyomvända hippies från England, gjorde erfarenheter av Andens gåvor och såg under med våra egna ögon. Inget blev sig likt efter det.

Jag arbetade som ungdomsledare ett år, utbildade mig till pastor, arbetade i församling i tio år och har sedan rekryterat och utbildat blivande pastorer i Missionskyrkan och Equmeniakyrkan. Kyrkohistoria blev mitt ämne och jag disputerade i Lund 1999.

När vi behövde bygga ut kyrkan i en församling där jag var vanlig medlem skulle jag skriva en artikel till ett annonsblad som skulle finansiera byggnationen men också vara ett vittnesbörd i bygden. Jag gick runt bland medlemmarna ett par, tre kvällar när de målade och snickrade och frågade varför de var kristna. Märkligt nog svarade samtliga att det var för att det gav dem trygghet.

För mig är det nästan tvärtom. Jag är kvar som kristen för att Jesus ständigt utmanar mig. Han oroar mig, låter mig inte få vara ifred, visar ständigt en väg framåt, rycker mig ur dåligt självförtroende och missmod. Och jag älskar det! Jesus är orsaken till att jag inte stelnar till, stannar upp, blir modlös, sysslolös, hopplös. Han låter mig inte tro att det är kört. Han puffar mig milt i ryggen och viskar i mitt öra att det alltid finns hopp. Utan honom skulle jag aldrig våga lämna min komfortzon, jag skulle sitta tryggt där jag sitter och vara nöjd med det. Eftersom jag i botten är ganska introvert skulle jag aldrig ha ställt mig framför folk och tala, en läkare gav mig förresten rådet som ung att välja ett yrke där jag undvek estraderna. Så jag är kristen för att Gud inte lät mig sitta still när det blev dags för vittnesbörd, utan istället lät mitt hjärta bulta så det måste ha hörts ut på gatan. Jag är fortfarande med för att Gud manar mig att erkänna när jag haft fel och måste ändra mig. Jag är kvar för att Gud inte gav mig en trygghet att vara tyst när möjlighet gavs att be högt. Jag har inte lämnat, därför att människor gett mig personliga hälsningar från Gud och profeterat över mig så jag blev tvungen att resa mig och gå när kallelsen kom, trots allt. Han gav mig ingen ro – och i just det finns den verkliga tryggheten. Han räknar med mig, tror på mig, vill samarbeta med mig, låter mig inte ligga när jag misslyckats och fallit och tappat all tro på mig själv.

Jag är #härförattstanna – därför att kristendom inte bara är trygghet!

Rune W Dahlén, teologie doktor och högskolelektor
Teologiska Högskolan Stockholm

Är jag lika radikal som när jag var tonåring?

Guds tro är en spännande vandring genom livet där man ibland känner sig ensam och ibland upptäcker man att man har blivit buren utan att man förstår det själv.

Jag föddes -68 och under uppväxten kom jag av olika skäl att fundera på livet och livets mening. Även om jag är ”etnisk” pingstvän av födsel och ohejdad vana, så var jag tidigt aktiv i trosrörelsen, jag gifte mig tidigt, jag gick bibelskola, jag studerade på universitet och jag hade det rätt bra, men av olika skäl så kom livet att förändras när jag var ca 25-26 år.

En skilsmässa där jag blev ensam med tre barn vilket tvingade mig att fundera över min egen tro: Vem är jag? Vad tror jag? Vad vill jag göra med livet?

Att läsa Psaltaren, Ordspråksbok och Job var periodvis min tröst. Att känna sig ensam och fundera på vart Gud hade tagit vägen var min kompis när jag gick och lade mig för natten. Minns inte riktigt men jag tror inte att jag gick i en kyrka på tio år. Samtidigt började livet att ändra sig. Barnen växte upp, jag träffade en ny fru, mitt politiska engagemang gjorde att jag fick ett allt större ansvar för andra människors väl och ve. Förändringar i livet tillsammans med ett allt större ansvar gjorde att saknaden av min barndoms tro blev större, inte för att jag hade lämnat den, jag hade bara inte riktigt levt i den. Att hitta tillbaka till min egen gemenskap med Gud via att varje söndag tända ett stearinljus och be för olika personer som fanns i min omgivning gav en ny inre frid. Att kunna förlåta andra och mig själv för sådant som hade hänt under livets vandring gav också en ny kraft.

Var jag född på nytt – ännu en gång?
Hade jag lämnat Gud för att senare komma tillbaka?

Egentligen vet jag nog inte svaret på det. Min upplevelse är att jag alltid var hos Gud, men jag var inte alltid nära Gud. Samtidigt har jag lärt mig att en djupare tro, en tro som bottnar troligtvis behöver tvivel för att spegla sig i. Mina tvivel och mina frågor har jag inte alltid fått svar på men jag har fått en djupare tro som jag bär med mig när jag jobbar i riksdagen, när jag samtal med vänner, när jag engagerade mig i Saronhuset i Uddevalla som är en gemensam förening där nio församlingar jobbar med de som har det tufft i livet.

Är jag lika radikal som när jag var tonåring?
Svaret är nej.

Har jag samma tro som jag hade när jag var tonåring?
Svart är nej.

Känner jag att tron bär genom livets olika stormar?
Svaret är JA!

När jag var ung uppskattade jag predikan om att tro kan flytta berg, idag uppskattar jag Jakobbrevets tankar om att visar du din tro utan gärningar så skall jag visa dig min tro genom mina gärningar. Att hjälpa och att bry sig har blitt viktigare för mig. Vad Gud låter mig gå igenom i framtiden vet jag inte men jag vet att tron kommer att bära mig även de dagar som jag känner mig ensam…
…jag är #härförattstanna

Magnus Jacobsson, riksdagsledamot
Kristdemokraterna

Varför jag valt att bli trogen Guds församling

Min pappa var pastor och missionär. Mina bröder Kjell och Stanley gick ut som evangelister då de var 15 och 17 år gamla. Jag är sladdbarn och växte upp med frågor från äldre personer om jag också skulle bli pastor som mina bröder. Jag svarade alltid nej.

När jag var 15 år hade jag en jobbig tid med en del ifrågasättande, tvivel och kamp. Min mamma och jag gick ner på knä och bad att Gud skulle visa mig en väg. Precis när vi rest oss ringer pastorn i Filadelfiagruppen i Sundbyberg. Han berättade att det fanns en grupp pojkar i söndagsskolan som var 12 år, men nu fanns ingen lärare. Pastorn frågade om jag kunde ta hand om gruppen. Jag tackade ja och upplevde det som en underbar Guds ledning.

Så kom det sig att jag växte in i uppgiften i söndagsskolan och detta ledde senare till att jag valde att bli lärare. Under alla år som lärare var jag mycket aktiv i församlingar med evangelisation, predikande, sång och musik samt Alphakurser m.m. Under en del år var jag pastor, men oftast delade jag min arbetstid med att vara pastor och lärare.

I slutet av 80-talet gick en av sönerna på en bibelskola i USA som tillhörde trosrörelsen. I Sverige var han med i en trosförsamling som också startade en kristen skola. I samband med detta fick vår son inte längre leda ungdomskören och det blev en hel del slitningar när vi som familj kände oss utfrusna. Med stor sorg och med brustna hjärtan lämnade vi församlingen. Vi fortsatte dock att vittna, vara ute på stan med cafévagn, bullar och kristna tidningar. Flera ungdomar och vuxna drogmissbrukare blev frälsta och vi tog med dem till olika församlingar där de döptes och fick gemenskap. Vi kände en stor sorg trots att vi gladde oss åt alla dem som vi slussade in i olika gemenskaper.

Under det år som vi inte hade en församlingstillhörighet svetsades vi som familj samman och vi bad mycket, spelade, sjöng och hade möten på olika platser och vi tillhörde då en bönegrupp inom en församling. Våra söner Josef (missionär) och Joel och Johannes på Sjöbergs Förlag brinner för att sprida evangeliet och är med i lokala församlingar där de tar ansvar (Joel ordf. i Mellringekyrkan i Örebro) Min fru Maud och jag är föreståndare i Korskyrkan Filipstad-Hällefors och de slitningar som var tidigare är nu borta och vi lever i försoning och gemenskap och ett samgående har skett mellan församlingarna i bygden. Nu drar vi åt samma håll och vår församling har fått vara en öppen famn för många nysvenskar.

Sedan 2013 då församlingarna gick samman har vi varje år döpt ett 10-tal personer och hälsat många nya medlemmar välkomna. Många har också flyttat till storstäderna där det är lättare att hitta arbete och egen försörjning. Vi har letat efter öppna och kärleksfulla församlingar som vi rekommenderat de nykristna att kontakta. Vi tror på församlingen som Guds arbetsmetod och vi känner värme, kärlek och trygghet i den arbetsgemenskap vi har nu. Jag är #härförattstanna

Bengt Sjöberg
pastor

Alphakurs på Korskyrkans Träffpunkt i Filipstad, en lokal Bengt fått hjälp att hyra genom Länsstyrelsen, kommunen som stöttat med “integrationspengar”

Genom att berätta blir ett liv tydligt.

Vänsterpartiets riksdagskvinna Britt-Marie berättar om hur hennes relation med Jesus förde henne till Vänsterpartiet under Socialistiskt Forum 2013 i Gävle!

Jag är uppvuxen i ett av dåtidens utanförskapsområden i Norrköping.  Mina kärleksfulla föräldrar arbetade hårt.  Min mammas familj bestod av sju syskon som vuxit upp i ett av de första ”barnrikehusen” i landet.  De var fattiga men hade ett stort samhällspolitiskt engagemang. Alla stod de för socialdemokratins ide’ om det svenska folkhemmet. Men de hade också ett betydande intresse för kultur och litteratur.  Mina morbröder blev konstnärer och musiker och en av dem en mycket välkänd och älskad folkbildare och folkhögskollärare, med smeknamnet ”Internationelle Kalle”.

Det var helt klart att vi barn skulle studera, lära oss främmande språk och gärna spela något instrument. 

Jag minns diskussionerna när familjen samlades. Begreppen socialism och jämlikhet och vad de stod för lärde jag mig redan som liten.  Religionen hade däremot ingen plats i vår familj.  Men i huset där vi bodde fanns min bästa vän Barbro och hennes äldre bror Arne.  Ibland fick Arne se efter oss småflickor och då kunde det hända att han spelade psalmer för oss och läste ur barnbibeln stående på en stol i köket. Arne blev senare i livet en mycket omtyckt kyrkoherde i vår hemstad. 

Det var där i köket som jag kände jag en kärleksfull värme omsluta mig. Det som stod i bibeln var sant. Gud fanns där även för mig.  Någon som ville mig väl som älskade mig och som ville gott för alla människor. Jag var trygg hos honom. Jag kunde lita på honom. Mitt liv blev en helhet, även Jesus var ju socialist. Den känslan och vissheten har jag haft under hela mitt liv. Under min barndom gjorde jag av naturliga skäl inte många gudstjänstbesök. Däremot gick jag ofta in i den tomma kyrkan på väg hem ifrån skolan. Jag satte mig på en av bänkarna längst bak, såg på korset, kände närheten, tystnaden, andaktsfullheten och bad ”Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är”. Vaktmästaren var klok, log ofta vänligt mot mig och lät mig få vara där.

Som tonåring råkade jag i konflikt med en klasskamrat som yttrade sig ytterst kränkande om min mor och far. Jag gav henne en örfil. Vår klassföreståndare krävde att jag bad om förlåtelse, men jag gjorde inte det, trots att jag var både ledsen och ångerfull.  Vår lärare blev mycket upprörd och skickade mig till rektorsexpeditionen. När jag satt och väntade på att få komma in till rektorn såg hennes vänliga sekreterare mitt dilemma och fick att mig att berätta varför jag slagit min klasskamrat.  Inne hos rektor avkrävdes jag åter igen en ursäkt för mitt beteende. Jag vägrade, trots att hon sade att detta kunde innebära att jag relegerades. Efter en kort stund knackade sekreteraren på dörren och bad att få tala med rektorn. När min rektor kom tillbaka sade att hon funderat på saken och kommit fram till att jag som ”straff” skulle få åka till kyrkomötet i Uppsala och att hon förväntade sig en noggrann redogörelse över mitt besök för hela skolan vid en morgonbön. 

Härligt, jag var inte rädd för att tala inför publik och jag skulle få möjlighet att besöka Uppsala domkyrka. Det blev också en underbar upplevelse som säkert har haft betydelse för mitt fortsatta engagemang i Svenska kyrkan.   Många år senare när jag själv satt i kyrkomötet önskade jag att min rektor hade varit i livet och att jag hade kunnat berätta för henne vad hennes beslut betytt för mig. Nu sitter jag här hemma i karantän, snart 80 år gammal, men trygg i min tro på Gud och i ständigt samtal med honom. ”Nu består tron, hoppet och kärleken, dessa tre, men störst av dem är i kärleken” Kor 13:3

Britt-Marie Danestig
fd. riksdagsledamot för vänsterpartiet

P-O Flodström (t.v.) Britt-Marie Danestig (mitten) Lars Stjernkvist (t.h.)

Gud är ingenting diffust och frånvarande, han är en närvarande kärleksfull far

Jag heter Julia Lindén och är 23 år gammal och detta är mitt vittnesbörd om varför jag är #härförattstanna

Jag har alltid haft en tro på Gud men när jag var mindre var han bara något som var långt borta. Under senare år har Jesus uppenbarat sig så personligt och nära mig och det har förvandlat varenda område i mitt liv. Jag har fått uppleva en kärlek som springer efter mig innan jag springer efter honom, en pappa som älskar varje del av mig och har fått uppleva en vän som är närmre än någon annan. Jesus!!

Den ateistiska omgivningen, fördjupade mitt hopp

Jag föddes i ett baptistkapell på landsbygden i Jung. Mina föräldrar var med i den hyperkarismatiska pingstförsamlingen i Stockholm, det som då kallades för Fenix. Numera Citykyrkan. De sändes ut på ”fältet” några år och lämnade Stockholm. Och där började min frikyrkliga bana, på något som kallades för Ida Anderssons domäner. Så Idas förböner följde mig från starten. Jag var visst första bebisen på hennes missionsfält i Västergötland. Direkt efter hemkomsten från BB fick jag vara med till kyrkan, vi bodde dessutom i kyrkan, i baptistkapellet i Jung.

I oktober i höstas fyllde jag 65. Jag är fortfarande kvar i kyrkan. Varför?

Den viktigaste anledningen var att jag mycket tidigt i livet mötte Jesus i mitt personliga liv. Kyrkan blev inte bara en social gemenskap, en vana, en tradition. Det blev anknytningspunkten för min personliga Jesusupplevelse och Jesustro. Mina tidiga upplevelser minns jag från 9-10-årsåldern. Och det förstärktes i tonåren. Två års bibelskolestudier som tonåring medförde också en djup förankring i bibeltexterna. Min tro hängde inte bara på känslor och upplevelser.

När jag växte upp och var tonåring var inte heller det ateistiska livet utanför kyrkan särskilt imponerande. Fylleri, knarkande och vänsterextremism var mer vanligt än ovanligt där jag bodde. Valet att följa Jesus blev ännu enklare när man var måttligt imponerad av livet utanför kyrkan.

När jag fick några år till på nacken och hamnade i en fullständigt ateistisk miljö på statsvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet, fördjupades också min tro. Jag läste en massa kristen apologetik samtidigt som jag doktorerade i Statskunskap. Samma sak där, argumenten för ateismen och agnosticismen, den något mildare varianten, de var minst sagt bräckliga enlig min bedömning.

Relationen till kyrkan har periodvis varit komplicerad. Allt har inte varit Gud som glimmat, och mänskliga tillkortakommanden har ibland varit för besvärande när det har glimmat ordentligt med en påtaglig känsla av Guds närvaro. Den lokala enkla kristna församlingsgemenskapen har dock alltid varit en styrka och ett stöd. Har svårt att hitta någon motsvarande form av gemenskap i idrottsrörelsen, fackföreningsrörelsen, schackklubbar, politiken, bingoklubbar, näringsliv m.m. I församlingen kommer man som man är, det är inte prestationskravet i centrum, eller dugligheten. Bankdirektören prisar Jesus tillsammans med den nyfrälste bankrånaren. Var finns något motsvarande?

Förutom kyrkan och vanliga arbetslivet har jag också varit engagerad i idrottsrörelsen i ett antal år. Men där är prestationen helt i centrum. Du platsar i laget så länge du är tillräckligt bra. Annars får du inte vara med. Den kristna gemenskapen är i den jämförelsen mycket mer inneslutande. Jag är #härförattstanna

Stefan Swärd, ordförande
Svenska Evangeliska Alliansen (SEA)