Kristendom är mycket mer än bara trygghet

Jag har nog alltid trott på Gud, men några händelser som barn och ung var väldigt viktiga för mig.

När jag var tolv år hade vi besök av evangelisterna Åke Joelsson och Uno Davidsson i min hemförsamling i Åmål. De skulle komma till ett scoutmöte och där balanserade Uno en cykel på sin haka (ja, han kunde faktiskt sånt) och vi var alla fruktansvärt imponerade. Redan innan den kvällen hade jag bestämt mig för att räcka upp handen om de frågade om någon ville ha förbön. Det blev eftermöte i en scoutlya och frågan kom och Uno och jag böjde knä och bad. Allt sedan dess har jag satt evangelisterna högt, de som vågar utmana och erbjuda att ta ställning.

På mitt konfaläger läste vi en dag om vad det betydde att Jesus dog för oss. Efter lektionerna var det volleyboll men jag ville hellre ligga i min säng och läsa konfaboken (men jag har å andra sidan aldrig gillat idrott). Jag har ett mycket starkt minne av hur jag läste och äntligen tyckte mig förstå något lite av vad som hände på Golgata.

På mitt första tonårsläger skulle jag och många fler vara med i enkelt drama i en andakt som innebar att pastorn skulle läsa högt ur berättelserna om Jesu död och vi andra skulle agera utan att säga något. Ingen spelade Jesus, för han var ju ändå där. Jag var avundsjuk på min bror som fick spela Pilatus medan jag fick vara en enkel soldat. Min uppgift bestod i att ge Jesus en örfil, vi övade och det gick bra. Men när vi på kvällen hade vårt drama inför de andra var det som om jag inte längre slog i tomma luften, utan plötsligt var Jesus där och jag slog honom. Jag är fortfarande förvånad över hur jag som barn kunde göra en så stark upplevelse av att det var min synd som dödade Jesus. Det ledde till att jag blev söndagsskollärare, i vetskap om att även barn kan göra andliga upplevelser.

Lite längre upp i tonåren drabbades hela mitt kompisgäng av Jesusrörelsen. Jag hade hamnat i slentrian och tyckte att kristen tro var enbart tråkig. Så läste jag Korset och stiletten av David Wilkerson, blev oerhört berörd men tyckte att min egen kristendom var så väsensskild från detta så det måste vara två olika religioner. Men i en enkel bönegrupp med fyra tonårskillar i Missionskyrkans andaktsrum drabbades vi plötsligt en kväll av den helige Andes stormvind. Vi grät och skrattade om vartannat, fick strax efteråt träffa nyomvända hippies från England, gjorde erfarenheter av Andens gåvor och såg under med våra egna ögon. Inget blev sig likt efter det.

Jag arbetade som ungdomsledare ett år, utbildade mig till pastor, arbetade i församling i tio år och har sedan rekryterat och utbildat blivande pastorer i Missionskyrkan och Equmeniakyrkan. Kyrkohistoria blev mitt ämne och jag disputerade i Lund 1999.

När vi behövde bygga ut kyrkan i en församling där jag var vanlig medlem skulle jag skriva en artikel till ett annonsblad som skulle finansiera byggnationen men också vara ett vittnesbörd i bygden. Jag gick runt bland medlemmarna ett par, tre kvällar när de målade och snickrade och frågade varför de var kristna. Märkligt nog svarade samtliga att det var för att det gav dem trygghet.

För mig är det nästan tvärtom. Jag är kvar som kristen för att Jesus ständigt utmanar mig. Han oroar mig, låter mig inte få vara ifred, visar ständigt en väg framåt, rycker mig ur dåligt självförtroende och missmod. Och jag älskar det! Jesus är orsaken till att jag inte stelnar till, stannar upp, blir modlös, sysslolös, hopplös. Han låter mig inte tro att det är kört. Han puffar mig milt i ryggen och viskar i mitt öra att det alltid finns hopp. Utan honom skulle jag aldrig våga lämna min komfortzon, jag skulle sitta tryggt där jag sitter och vara nöjd med det. Eftersom jag i botten är ganska introvert skulle jag aldrig ha ställt mig framför folk och tala, en läkare gav mig förresten rådet som ung att välja ett yrke där jag undvek estraderna. Så jag är kristen för att Gud inte lät mig sitta still när det blev dags för vittnesbörd, utan istället lät mitt hjärta bulta så det måste ha hörts ut på gatan. Jag är fortfarande med för att Gud manar mig att erkänna när jag haft fel och måste ändra mig. Jag är kvar för att Gud inte gav mig en trygghet att vara tyst när möjlighet gavs att be högt. Jag har inte lämnat, därför att människor gett mig personliga hälsningar från Gud och profeterat över mig så jag blev tvungen att resa mig och gå när kallelsen kom, trots allt. Han gav mig ingen ro – och i just det finns den verkliga tryggheten. Han räknar med mig, tror på mig, vill samarbeta med mig, låter mig inte ligga när jag misslyckats och fallit och tappat all tro på mig själv.

Jag är #härförattstanna – därför att kristendom inte bara är trygghet!

Rune W Dahlén, teologie doktor och högskolelektor
Teologiska Högskolan Stockholm

Är jag lika radikal som när jag var tonåring?

Guds tro är en spännande vandring genom livet där man ibland känner sig ensam och ibland upptäcker man att man har blivit buren utan att man förstår det själv.

Jag föddes -68 och under uppväxten kom jag av olika skäl att fundera på livet och livets mening. Även om jag är ”etnisk” pingstvän av födsel och ohejdad vana, så var jag tidigt aktiv i trosrörelsen, jag gifte mig tidigt, jag gick bibelskola, jag studerade på universitet och jag hade det rätt bra, men av olika skäl så kom livet att förändras när jag var ca 25-26 år.

En skilsmässa där jag blev ensam med tre barn vilket tvingade mig att fundera över min egen tro: Vem är jag? Vad tror jag? Vad vill jag göra med livet?

Att läsa Psaltaren, Ordspråksbok och Job var periodvis min tröst. Att känna sig ensam och fundera på vart Gud hade tagit vägen var min kompis när jag gick och lade mig för natten. Minns inte riktigt men jag tror inte att jag gick i en kyrka på tio år. Samtidigt började livet att ändra sig. Barnen växte upp, jag träffade en ny fru, mitt politiska engagemang gjorde att jag fick ett allt större ansvar för andra människors väl och ve. Förändringar i livet tillsammans med ett allt större ansvar gjorde att saknaden av min barndoms tro blev större, inte för att jag hade lämnat den, jag hade bara inte riktigt levt i den. Att hitta tillbaka till min egen gemenskap med Gud via att varje söndag tända ett stearinljus och be för olika personer som fanns i min omgivning gav en ny inre frid. Att kunna förlåta andra och mig själv för sådant som hade hänt under livets vandring gav också en ny kraft.

Var jag född på nytt – ännu en gång?
Hade jag lämnat Gud för att senare komma tillbaka?

Egentligen vet jag nog inte svaret på det. Min upplevelse är att jag alltid var hos Gud, men jag var inte alltid nära Gud. Samtidigt har jag lärt mig att en djupare tro, en tro som bottnar troligtvis behöver tvivel för att spegla sig i. Mina tvivel och mina frågor har jag inte alltid fått svar på men jag har fått en djupare tro som jag bär med mig när jag jobbar i riksdagen, när jag samtal med vänner, när jag engagerade mig i Saronhuset i Uddevalla som är en gemensam förening där nio församlingar jobbar med de som har det tufft i livet.

Är jag lika radikal som när jag var tonåring?
Svaret är nej.

Har jag samma tro som jag hade när jag var tonåring?
Svart är nej.

Känner jag att tron bär genom livets olika stormar?
Svaret är JA!

När jag var ung uppskattade jag predikan om att tro kan flytta berg, idag uppskattar jag Jakobbrevets tankar om att visar du din tro utan gärningar så skall jag visa dig min tro genom mina gärningar. Att hjälpa och att bry sig har blitt viktigare för mig. Vad Gud låter mig gå igenom i framtiden vet jag inte men jag vet att tron kommer att bära mig även de dagar som jag känner mig ensam…
…jag är #härförattstanna

Magnus Jacobsson, riksdagsledamot
Kristdemokraterna

Varför jag valt att bli trogen Guds församling

Min pappa var pastor och missionär. Mina bröder Kjell och Stanley gick ut som evangelister då de var 15 och 17 år gamla. Jag är sladdbarn och växte upp med frågor från äldre personer om jag också skulle bli pastor som mina bröder. Jag svarade alltid nej.

När jag var 15 år hade jag en jobbig tid med en del ifrågasättande, tvivel och kamp. Min mamma och jag gick ner på knä och bad att Gud skulle visa mig en väg. Precis när vi rest oss ringer pastorn i Filadelfiagruppen i Sundbyberg. Han berättade att det fanns en grupp pojkar i söndagsskolan som var 12 år, men nu fanns ingen lärare. Pastorn frågade om jag kunde ta hand om gruppen. Jag tackade ja och upplevde det som en underbar Guds ledning.

Så kom det sig att jag växte in i uppgiften i söndagsskolan och detta ledde senare till att jag valde att bli lärare. Under alla år som lärare var jag mycket aktiv i församlingar med evangelisation, predikande, sång och musik samt Alphakurser m.m. Under en del år var jag pastor, men oftast delade jag min arbetstid med att vara pastor och lärare.

I slutet av 80-talet gick en av sönerna på en bibelskola i USA som tillhörde trosrörelsen. I Sverige var han med i en trosförsamling som också startade en kristen skola. I samband med detta fick vår son inte längre leda ungdomskören och det blev en hel del slitningar när vi som familj kände oss utfrusna. Med stor sorg och med brustna hjärtan lämnade vi församlingen. Vi fortsatte dock att vittna, vara ute på stan med cafévagn, bullar och kristna tidningar. Flera ungdomar och vuxna drogmissbrukare blev frälsta och vi tog med dem till olika församlingar där de döptes och fick gemenskap. Vi kände en stor sorg trots att vi gladde oss åt alla dem som vi slussade in i olika gemenskaper.

Under det år som vi inte hade en församlingstillhörighet svetsades vi som familj samman och vi bad mycket, spelade, sjöng och hade möten på olika platser och vi tillhörde då en bönegrupp inom en församling. Våra söner Josef (missionär) och Joel och Johannes på Sjöbergs Förlag brinner för att sprida evangeliet och är med i lokala församlingar där de tar ansvar (Joel ordf. i Mellringekyrkan i Örebro) Min fru Maud och jag är föreståndare i Korskyrkan Filipstad-Hällefors och de slitningar som var tidigare är nu borta och vi lever i försoning och gemenskap och ett samgående har skett mellan församlingarna i bygden. Nu drar vi åt samma håll och vår församling har fått vara en öppen famn för många nysvenskar.

Sedan 2013 då församlingarna gick samman har vi varje år döpt ett 10-tal personer och hälsat många nya medlemmar välkomna. Många har också flyttat till storstäderna där det är lättare att hitta arbete och egen försörjning. Vi har letat efter öppna och kärleksfulla församlingar som vi rekommenderat de nykristna att kontakta. Vi tror på församlingen som Guds arbetsmetod och vi känner värme, kärlek och trygghet i den arbetsgemenskap vi har nu. Jag är #härförattstanna

Bengt Sjöberg
pastor

Alphakurs på Korskyrkans Träffpunkt i Filipstad, en lokal Bengt fått hjälp att hyra genom Länsstyrelsen, kommunen som stöttat med “integrationspengar”

Genom att berätta blir ett liv tydligt.

Vänsterpartiets riksdagskvinna Britt-Marie berättar om hur hennes relation med Jesus förde henne till Vänsterpartiet under Socialistiskt Forum 2013 i Gävle!

Jag är uppvuxen i ett av dåtidens utanförskapsområden i Norrköping.  Mina kärleksfulla föräldrar arbetade hårt.  Min mammas familj bestod av sju syskon som vuxit upp i ett av de första ”barnrikehusen” i landet.  De var fattiga men hade ett stort samhällspolitiskt engagemang. Alla stod de för socialdemokratins ide’ om det svenska folkhemmet. Men de hade också ett betydande intresse för kultur och litteratur.  Mina morbröder blev konstnärer och musiker och en av dem en mycket välkänd och älskad folkbildare och folkhögskollärare, med smeknamnet ”Internationelle Kalle”.

Det var helt klart att vi barn skulle studera, lära oss främmande språk och gärna spela något instrument. 

Jag minns diskussionerna när familjen samlades. Begreppen socialism och jämlikhet och vad de stod för lärde jag mig redan som liten.  Religionen hade däremot ingen plats i vår familj.  Men i huset där vi bodde fanns min bästa vän Barbro och hennes äldre bror Arne.  Ibland fick Arne se efter oss småflickor och då kunde det hända att han spelade psalmer för oss och läste ur barnbibeln stående på en stol i köket. Arne blev senare i livet en mycket omtyckt kyrkoherde i vår hemstad. 

Det var där i köket som jag kände jag en kärleksfull värme omsluta mig. Det som stod i bibeln var sant. Gud fanns där även för mig.  Någon som ville mig väl som älskade mig och som ville gott för alla människor. Jag var trygg hos honom. Jag kunde lita på honom. Mitt liv blev en helhet, även Jesus var ju socialist. Den känslan och vissheten har jag haft under hela mitt liv. Under min barndom gjorde jag av naturliga skäl inte många gudstjänstbesök. Däremot gick jag ofta in i den tomma kyrkan på väg hem ifrån skolan. Jag satte mig på en av bänkarna längst bak, såg på korset, kände närheten, tystnaden, andaktsfullheten och bad ”Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är”. Vaktmästaren var klok, log ofta vänligt mot mig och lät mig få vara där.

Som tonåring råkade jag i konflikt med en klasskamrat som yttrade sig ytterst kränkande om min mor och far. Jag gav henne en örfil. Vår klassföreståndare krävde att jag bad om förlåtelse, men jag gjorde inte det, trots att jag var både ledsen och ångerfull.  Vår lärare blev mycket upprörd och skickade mig till rektorsexpeditionen. När jag satt och väntade på att få komma in till rektorn såg hennes vänliga sekreterare mitt dilemma och fick att mig att berätta varför jag slagit min klasskamrat.  Inne hos rektor avkrävdes jag åter igen en ursäkt för mitt beteende. Jag vägrade, trots att hon sade att detta kunde innebära att jag relegerades. Efter en kort stund knackade sekreteraren på dörren och bad att få tala med rektorn. När min rektor kom tillbaka sade att hon funderat på saken och kommit fram till att jag som ”straff” skulle få åka till kyrkomötet i Uppsala och att hon förväntade sig en noggrann redogörelse över mitt besök för hela skolan vid en morgonbön. 

Härligt, jag var inte rädd för att tala inför publik och jag skulle få möjlighet att besöka Uppsala domkyrka. Det blev också en underbar upplevelse som säkert har haft betydelse för mitt fortsatta engagemang i Svenska kyrkan.   Många år senare när jag själv satt i kyrkomötet önskade jag att min rektor hade varit i livet och att jag hade kunnat berätta för henne vad hennes beslut betytt för mig. Nu sitter jag här hemma i karantän, snart 80 år gammal, men trygg i min tro på Gud och i ständigt samtal med honom. ”Nu består tron, hoppet och kärleken, dessa tre, men störst av dem är i kärleken” Kor 13:3

Britt-Marie Danestig
fd. riksdagsledamot för vänsterpartiet

P-O Flodström (t.v.) Britt-Marie Danestig (mitten) Lars Stjernkvist (t.h.)

Gud är ingenting diffust och frånvarande, han är en närvarande kärleksfull far

Jag heter Julia Lindén och är 23 år gammal och detta är mitt vittnesbörd om varför jag är #härförattstanna

Jag har alltid haft en tro på Gud men när jag var mindre var han bara något som var långt borta. Under senare år har Jesus uppenbarat sig så personligt och nära mig och det har förvandlat varenda område i mitt liv. Jag har fått uppleva en kärlek som springer efter mig innan jag springer efter honom, en pappa som älskar varje del av mig och har fått uppleva en vän som är närmre än någon annan. Jesus!!

Den ateistiska omgivningen, fördjupade mitt hopp

Jag föddes i ett baptistkapell på landsbygden i Jung. Mina föräldrar var med i den hyperkarismatiska pingstförsamlingen i Stockholm, det som då kallades för Fenix. Numera Citykyrkan. De sändes ut på ”fältet” några år och lämnade Stockholm. Och där började min frikyrkliga bana, på något som kallades för Ida Anderssons domäner. Så Idas förböner följde mig från starten. Jag var visst första bebisen på hennes missionsfält i Västergötland. Direkt efter hemkomsten från BB fick jag vara med till kyrkan, vi bodde dessutom i kyrkan, i baptistkapellet i Jung.

I oktober i höstas fyllde jag 65. Jag är fortfarande kvar i kyrkan. Varför?

Den viktigaste anledningen var att jag mycket tidigt i livet mötte Jesus i mitt personliga liv. Kyrkan blev inte bara en social gemenskap, en vana, en tradition. Det blev anknytningspunkten för min personliga Jesusupplevelse och Jesustro. Mina tidiga upplevelser minns jag från 9-10-årsåldern. Och det förstärktes i tonåren. Två års bibelskolestudier som tonåring medförde också en djup förankring i bibeltexterna. Min tro hängde inte bara på känslor och upplevelser.

När jag växte upp och var tonåring var inte heller det ateistiska livet utanför kyrkan särskilt imponerande. Fylleri, knarkande och vänsterextremism var mer vanligt än ovanligt där jag bodde. Valet att följa Jesus blev ännu enklare när man var måttligt imponerad av livet utanför kyrkan.

När jag fick några år till på nacken och hamnade i en fullständigt ateistisk miljö på statsvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet, fördjupades också min tro. Jag läste en massa kristen apologetik samtidigt som jag doktorerade i Statskunskap. Samma sak där, argumenten för ateismen och agnosticismen, den något mildare varianten, de var minst sagt bräckliga enlig min bedömning.

Relationen till kyrkan har periodvis varit komplicerad. Allt har inte varit Gud som glimmat, och mänskliga tillkortakommanden har ibland varit för besvärande när det har glimmat ordentligt med en påtaglig känsla av Guds närvaro. Den lokala enkla kristna församlingsgemenskapen har dock alltid varit en styrka och ett stöd. Har svårt att hitta någon motsvarande form av gemenskap i idrottsrörelsen, fackföreningsrörelsen, schackklubbar, politiken, bingoklubbar, näringsliv m.m. I församlingen kommer man som man är, det är inte prestationskravet i centrum, eller dugligheten. Bankdirektören prisar Jesus tillsammans med den nyfrälste bankrånaren. Var finns något motsvarande?

Förutom kyrkan och vanliga arbetslivet har jag också varit engagerad i idrottsrörelsen i ett antal år. Men där är prestationen helt i centrum. Du platsar i laget så länge du är tillräckligt bra. Annars får du inte vara med. Den kristna gemenskapen är i den jämförelsen mycket mer inneslutande. Jag är #härförattstanna

Stefan Swärd, ordförande
Svenska Evangeliska Alliansen (SEA)

Utanför eller innanför? Om att inte passa in.

Jacob Rudenstrand berättar i dagens video om hur han blev mobbad för sin kristna tro i den kommunala skolan och därför sökte sin tillflykt i en kristen friskola, enbart för att där mötas av en ny form av utanförskap i den kristna ungdomskulturen…
…men som ni vet slutade inte hans historia så som den tyvärr gör för den överväldigande majoriteten av oss som inte lyckas befästa sin sociala position inom församlingen, att dom försvinner!

Han är idag en av landets främsta apologeter som dagligen patrullerar försvarslinjen för hela den svenska evangelikala kristenheten med ett genomslag i sekulär media som enbart kan övertrumpas av Joel Halldorf och ja, Jacob är #härförattstanna

Det handlar om Guds nåd

Jag stannar för att jag blivit evangeliserad på nytt, om och om igen. För att det kristna livet inte utgörs av ett enda beslut, utan av många, ja, dagliga beslut.

Om jag låtit min tro stanna vid kyrkans barntimmar, vid söndagsskoleplanscher och lågstadiets besök i kapellet, då hade den kanske inte hållit för vuxenlivets stormar. Men Gud har ständigt sänt nya människor i min väg, förebilder, mentorer, vänner; präster, pastorer, församlingsmedlemmar som på olika sätt speglat Herrens hjärta och lett, lockat och dragit mig vidare.

Varför är jag bevarad i tron?
Det handlar ju förstås ytterst om Guds nåd, men också om gensvaret på den nåden. Om att släpa sig till kyrkan även de söndagar då tårarna bränner i ögonen eller ledan tagit överhanden. Om att söka svar när tvivlen växer – läsa Bibeln men också John Lennox, Alistair McGrath, William Lane Craig och Ravi Zackarias.

Läsa och vila i tideböner när de egna orden inte räcker till. Det handlar om att tolerera osäkerhet – vissa saker kommer vi inte att få svar på i det här livet. Ofta har jag fått ge de frågorna till Gud. Jag har aldrig hittat något som förklarar livet bättre än kristendomen. Jag talar då inte bara om livets uppkomst, utan även människans själ, känslor, kärlek, längtan och drömmar. Därför måste jag förbli i den, i tron och i hoppet. Det finns ingen annan väg för mig. Och det är just det, en väg – jag stannar, men ”stannandet” är också en rörelse framåt, en vandring tillsammans med Jesus. Jag är #härförattstanna

Josefin Holmström
krönikör
Svenska Dagbladet (SvD)
https://www.svd.se/av/josefin-holmstrom