Förlora inte de unga när de tar klivet ut i vuxenlivet

Steget vidare efter gymnasieåldern är det mest kritiska i en ung människas vandring med Gud. Alla i församlingarna behöver ta ansvar för att underlätta detta steg, skriver Olof Brandt och P-O Flodström, Bibeln idag.

I arbetet med Bibeln idags rapport “Här för att stanna” talade mycket av det insamlade underlaget för att övergången till “ung vuxen” är det mest kritiska steget för en ung människa i dennes vandring med Gud. Visst tappar kyrkan unga tidigare också, men steget vidare efter gymnasieåldern förefaller vara det svåraste.

Det finns många orsaker till detta, men en av de största är att kyrkors församlingsverksamhet många gånger är uppbyggd kring tydliga ålderskategorier där steget till ung vuxen blir väldigt stort. I flera sammanhang finns det inte ens en inkörningsperiod utan de unga förväntas bli en del av den vuxna gemenskapen direkt.

https://www.dagen.se/debatt/2021/08/13/forlora-inte-de-unga-nar-de-tar-klivet-ut-i-vuxenlivet/

Orientering eller nattvard?

Varje dag gör vi föräldrar hundratals val, de flesta är spontana. Vi skulle varken orka eller klara av att skärskåda varje val vi gör. Ibland dyker det dock upp situationer som leder till djupare reflektion och idag tänkte jag vara lite transparant och berätta om en sådan situation i min egen familj.

Först lite historia. Vi har en längre tid slitit med att hitta bra aktiviteter för våra barn som innebär att man rör på sig. Vi anser att det är viktigt samtidigt som vi inte vill fylla all vår lediga tid med matcher, träningsläger och kiosktjänst. Det är något väldigt positivt att få komma ut och röra på sig. Till vår stora glädje har vi hittat ett par aktiviteter som passar våra barn. En sådan aktivitet är orientering. Vi har dessutom glädjen att dela den aktiviteten med barnen. Så flera goda saker på en gång, gemenskap och rörelse.

Vår församling har som de flesta inte haft några fysiska samlingar på länge. I Uppsala har det påbjudits personlig lockdown och vi har bara deltagit i gudstjänster och barngrupper digitalt. I och med upplättningen som nu har skett kan dock vår församling erbjuda ”stafett-nattvard”, åtta personer åt gången i minigudstjänster, så många kan få ta del av firandet nu på torsdag.

Idag kom så min fru till mig och sa ”det blir svårt med nattvarden på torsdag då vi inte hinner hem från orienteringen och de senare tiderna var redan bokade”.  Utan att tänka oss för hade vi tagit ett beslut åt barnen. Vi stannade för ovanlighetens skull upp mitt i vardagen inför detta spontana beslut och började diskutera vad detta kom sig av? Låt mig återkomma till det samtalet om en stund.

Just nu läser jag en mycket intressant bok av Andrew Root The End of Youth Ministry? . Jag kommer återkomma till den boken i senare inlägg när jag läst klart men i början av boken så brottas han med hur föräldrar gör val i vardagen åt sina barn. Hur vi drivs av att göra det bästa vi kan och hur vi tar många beslut med det yttersta (eller högsta) goda i ryggmärgen. Vi kanske väljer hockeyträning över ungdomsgrupp eftersom vi någonstans tror att det i slutändan är det bästa för barnet. Ofta ser vi dock inte riktigt vad som är grunden till våra val. Andrew utmanar verkligen min tanke och jag har delat en hel del med min fru längs läsningen. När denna situation nu uppstod hade vi plötsligt ett språk för att sätta ord på det som hände.

Åter till orienteringen.  Vilka var grunderna till det spontana valet att välja bort nattvarden? För det först insåg vi en sorglig detalj. Valet som vi spontant trodde vi stod inför var:

  1. Mamma och döttrar orienterar och missar nattvarden.
  2. Mamma åker till nattvarden utan döttrar, som därmed blir besvikna.

Alternativet att hela familjen åker på nattvard fanns spontant inte med, vilket säger något om vår syn på gudstjänst och på församlingen. Är detta bara för vuxna? Tydligen var det vår spontana känsla. Då är vi ändå en församling som påbörjat en resa med Här för att stanna för att tänka mer tydligt på familjeperspektivet och generationsöverskridande relationer. Vi har en bit kvar att vandra, som familj och församling.

Den andra frågan som kom rörde vad som är drivkraften i beslutet, med Andrews ord: ”vad var det högsta goda vi strävade efter”. Det var inte helt lätt att se men vi hittade flera nivåer i samtalet:

  • Glädje: Vi vill att barnen ska få ha roligt.
  • Fysiska aktivitet: Vi vill långsiktigt uppmuntra positiv motion.
  • Löften: Vi har ju lovat att göra detta en gång i veckan, lovat barnen och föreningen.
  • Pengar: Vi har betalat för att vara med.

Detta är bara några av de vinklar vi såg gick in i det första beslutet. Samtidigt kunde vi se när vi stannade upp att det fanns starka värden i att ändra beslutet till att åka till nattvarden gemensamt:

  • Gemensam familjeupplevelse
  • Dela gudstjänsten tillsammans
  • Ett andligt möte
  • Återknyta relationen till församlingen efter Covid

Diskussionen vandrade även vidare till andra frågor som hur vi även kan möta Gud i vardagen, på tur i skogen och i samtalet i hemmet. Gud är inte bara verklig i kyrkan, räknar vi med honom i vardagen också?

Här för att stannas principer och tankar är inte något enkelt som förändrar vårt sätt att vara och tänka över en natt. Vi vill alla ge våra barn det bästa. I vårt fall handlar det också om att ge möjligheten att välja tron och relationen till Kristus. Det måste vara ett eget val, men vi kan som föräldrar skapa möjligheten till det valet.

Jag hoppas denna lilla inblick kan utmana dig att också stanna upp och fundera över valen som du gör som förälder.

Om vi åker på nattvard eller orientering? Ja, det återstår att se. Samtalet är inte avslutat utan bara påbörjat.

Olof Brandt
Pappa, man, jesusföljare och generalsekreterare Bibeln idag

Bibliska principer för Här för att stanna

Youtube

I grunden handlar hela projektet om vad som ligger på Guds hjärta och i Bibeln får vi på mängder av ställen en inblick i Guds tankar för ett projekt som detta.

Jesus blir till och med arg!

När Jesus såg det blev han förargad och sade: 
»Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: 
Guds rike tillhör sådana som de.
Mark 10:14

Det är sällan vi ser den starka reaktionen hos Jesus, men när lärjungarna försökte hindra barnen så reagerar han mycket starkt. Han blir förargad! Målet med kyrkans arbete med barn måste först och främst vara att möjliggöra mötet med Jesus. Här behöver vi se oss själva i spegeln och ställa oss frågan om vi ibland sätter upp hinder som behöver tas bort.

Sök efter den enda

Vad tror ni: om en man har hundra får 
och ett av dem kommer bort, 
lämnar han då inte de nittionio kvar i bergen och 
ger sig ut och letar efter det som är borta?
Matt 18:12

I Guds ögon är det inte ok att hälften av barnen lämnar tron och Jesus famn. När ett får i liknelsen försvinner är det värt en sökinsats och glädjen är sedan stor när det återfinns. Vi behöver komma närmare Guds hjärta i vår nöd för dessa minsta. Vårt mål ska alltid vara att 100 % stannar och varje individ som vandrar iväg är värd en sökinsats, även om man såklart aldrig kan tvinga någon kvar i tron.

Hemmet i fokus

Dessa mina ord skall ni ta till er och lägga på hjärtat. 
Ni skall binda dem som ett tecken kring er arm, 
och de skall vara ett kännemärke på er panna. 
Lär ut dem till era barn genom att 
tala om dem när du sitter i ditt hus 
och när du är ute och går, 
när du lägger dig och när du stiger upp. 
Du skall skriva dem på dina dörrposter 
och i dina stadsportar.
5 Mos 11:18-20

Föräldrarnas roll som förmedlare av tro är gudagiven och ska inte tas över av kyrkan. Vi har i många år byggt strukturer som tagit rollen som primär trosförmedlare från föräldrarna och det ger ett sämre resultat än om församlingen istället arbetar aktivt med att stödja föräldrarna i deras roll. Självklart finns det många fall där föräldrar inte förmedlar tro och där finns det andra vägar.

Hjälparen står redo

Men jag säger er sanningen: 
det är för ert bästa som jag lämnar er. 
Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er. 
Men när jag går skall jag sända honom till er,
Joh 16:7

Gud vill vara med i processen och genom sin Ande hjälpa oss att ta de rätta besluten i rätt tid. Han vill också leda varje individ i församlingen på den rätta vägen. Jag är övertygad om att Gud genom sin Ande leder även Här för att stanna-projektet och i bön och lyssnande ska det fortsatta arbetet utvecklas.

Kraft åt trötta arbetare

Men ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, 
och ni skall vittna om mig i Jerusalem 
och i hela Judeen och Samarien 
och ända till jordens yttersta gräns.”
Apg 1:8

Gud lovar oss kraft i en process som kan kräva både tid, resurser och mod. Det här är inget som vi står ensamma i. Vi funderar kring dessa frågor med mängder av församlingar i Sverige och över hela världen. Samfund, ungdomsorganisationer och andra ideella organisationer försöker slå sina kloka huvuden ihop om hur man på bästa sätt hjälper barn och unga till ett livslångt lärjungaskap. Ytterst får vi vila i löftet att detta är Guds projekt som han ämnar slutföra.

Tänk Orange!?

I reformationen, och senare i väckelserörelserna, var brottet med prästerskapets makt en viktig del. Man vill kunna läsa Bibeln själv, prata om tron i hemmet och föra tron vidare utan prästen som mellanhand. Tyvärr har även frikyrkliga församlingar över tid byggt upp en liknande ”expertkultur”. Idag ser många föräldrar sin roll som att det viktiga är att få barnen till ”lokalen” kyrkan varje söndag, eller åtminstone någon gång i månaden. Väl i kyrkan hoppas man att en anställd eller volontär ska lyckas förmedla tron så att den förvandlar barnets liv. Jag är övertygad om att denna kultur behöver brytas om vi ska kunna nå fler barn och hjälpa fler att stanna i tron.

Think Orange är en amerikansk organisation som arbetar med att lyfta familjens roll i kyrkans arbete. Den ena av tankarna är att församlingen behöver se familjen som barnets primära påverkan, och därmed stötta familjen i sin gudagivna roll. Den andra tanken är att ett barn ständigt utvecklas och att personerna som finns runt omkring barnet behöver följa med i den utvecklingen. Namnet Orange kommer från tanken att familjen är röd (står för den nära kärleken till barnet) och kyrkan är gul (står för ljuset) och ska vi lyckas förmedla tro behöver vi förenas i vår strävan, då blir det orange.

Tillsammans når vi helt enkelt mycket längre. Egentligen är hela idén att vi skulle kunna jobba utan föräldrarna en högmodig tanke som trots det vuxit till praxis. Om vi ser oss själva i spegeln och rannsakar hur vi arbetar och uttrycker oss så finns det mycket att jobba på här.

I sin bok It takes a Church to raise a parent gör Rachel Turner en intressant iakttagelse. Hon nämner att kyrkan ibland ser på relationen mellan kyrkan och familjen som två personer som ror varsin åra i en roddbåt, där båten är en bild av den unga personens lärjungaskap. Bilden har en poäng i att kyrkan och familjen behöver samarbeta men problemet är styrkeförhållandet i bilden. Som nämnt tidigare så är familjen överlägsen kyrkan i påverkanskraft. En bild som roddbåten kan då lura kyrkans anställda och ledare att se sin roll som FÖR inflytelserik. Vad vi kan vara är föräldrarnas stöd och lyfta dem till den roll som de ska ha i barnens liv.

Ett val att ta till sig kristen tro för barn och unga sker effektivast i familjesituationen men föräldrar och barn behöver allt stöd man kan få för att få processen att röra på sig. Utan stödet från storfamiljen i kyrkan är risken stor att pilarna till slut pekar bort från den processen och en person som börjat att vandra vägen som kristen lämnar tron.

Kyrkan kan:
– vara en katalysator för processerna
– ge undervisning som leder till stegen
– ge föräldrar verktyg att ta sin gudagivna roll
– vara en plats för naturlig tillbedjan
– vara en helande gemenskap över generationsgränser
– bidra med utmaning till avgörande steg

Flugfiske, skapelse och helig ande

Göran Schmidt

Genesis

Bortsett från konfirmationstiden så var jag 17 när jag första gången frivilligt satte min fot i en kyrka. Det berodde på att min klasskamrat Svante var med i pingstkyrkans ungdomsarbete.

Som 18-åring bestämde jag mig för att låta döpa mig, eftersom det stod i Bibeln. Från att bara sett pärmarna på den blev den nu lika oumbärlig som att äta. Alla personliga tilltal och lärdomar som Bibeln gett mig över åren är säkert en viktig anledning till att jag idag är med i en kristen gemenskap.

Men det finns fler.

När jag var 18 blev jag andedöpt. Det var första och enda gången som jag rent fysiskt upplevt Guds närvaro. Erfarenheten gav tron en ny skjuts och en ny dimension åt bibelläsningen. Flugfisket fick allt mindre plats i mitt liv och umgänget med kristna vänner en större.

Lena och jag träffades i kyrkan. Hon var också kristen. Jag tror att det mesta varit annorlunda idag om hon inte varit det. Vi firar 40-årjubileum i år.

Samma år vi gifte oss kom tre kristna akademiker på besök till kyrkan. De gav mig en helt ny syn på Bibelns första kapitel, som åstadkom en kraftig synergieffekt mellan min passion för natur och naturvetenskap och den jag redan hade för Gud och hans Ord. Tron fick ännu en dimension.

Jag har nästan alltid arbetat med ungdomar. Kontrasten mellan en tonåring som älskar Jesus och en som saknar hopp och riktning i livet har motiverat mig. Engagemang skapar samhörighet.

Efter 40 år som kristen tröttnade jag till slut på att min vardag och de första kristnas matchade varandra så dåligt i fråga om det ”övernaturliga”. Inspirerad av några Youtubeklipp bestämde jag mig för att lyda befallningen att gå ut och lägga händerna på de sjuka och berätta om Jesus. Min rutin är nu att tillsammans med kaffe och bullar och andra vänner i kyrkan göra det åtminstone en kväll i veckan. Plötsligt är mirakel vardagligt och naturligt. Sånt där gör man bara tillsammans med andra som funnit Jesus. Hur skulle jag då kunna lämna kyrkan?

Nu för tiden har jag för övrigt börjat flugfiska igen!

Jag är #härförattstanna

Göran Schmidt
ordförande
Föreningen Genesis

https://genesis.nu/

Jag tror, därför finns jag…

Descartes skrev: Cogito ergo sum jag tänker därför finns jag. Jag skulle vilja formulera tanken; jag tror därför finns jag. Det finns ett hopp i tron som alltid givit mig en livslust och en kärlek till livet.

Guds existens beror inte på mig. Guds existens kan inte beskrivas genom naturvetenskapliga teorier eller hypoteser, endast genom det eviga och övernaturliga. Min upplevelse av vem Gud är kan inte jämföras eller förklaras på samma sätt av en annan individ det är min privata upplevelse, däremot så kan vi dela de kristna traditionerna i våra kyrkliga sammanhang. Det är lätt att jämföra olika traditioner och endast se våra skillnader och våra olika syner på vem Gud är och vad som är “rätt” sätt att tro, tillbedja och leva som kristen. Att fokusera på våra skillnader skapar endast splittring och ger en fattig bild av hur bred den kyrkliga familjen verkligen är.

För mig har det varit viktigt att se bredden i kristendomen, jag tror på en ekumenik och att vi måste våga mötas över religionsgränser, utan att behöva “nagga” på vår identitet. När vi är trygga i oss själva, vår kallelse och vår Gudstro så borde vi inte vara rädda för att möta omvärlden. När jag var 5 år gammal var min högsta dröm att få bli missionär. Min pappa arbetade som pastor och vi fick ofta besök från hela världen hem till vår by mitt i den Småländska skogen i Gullabo. Den diversitet jag fick möta på denna lilla plats gav mig en kärlek till den globala kyrkan och en tro på en Gud som är större än min värld och mitt sammanhang där jag befinner mig.

Jag har besökt kyrkor, heliga platser och troende från olika religioner världen över och insett att Gud är oföränderlig, det enda som förändras är vårt sätt att beskriva Gud. Vi som kristna är kyrkan, vi bär den inom oss, men tack vare församlingen och tillhörigheten i en kristen gemenskap så har jag alltid känt mig trygg oavsett var i världen jag befunnit mig. Tomas Sjödin myntade i en av sina krönikor uttrycket rotad men rastlös. Jag tror att vi behöver vara rotade i Kristus och i ett sammanhang men behålla en rastlöshet där det finns utrymme för att ifrågasätta, utforska och växa tillsammans.

Därför är jag #härförattstanna

Anna-Sara Hjerström
pastor
Pingst-ffs



#härförattstanna

Under de gångna veckorna har vi kunnat ta del av oroande rapporter från #sverigeskristnaråd #skr om hur många barn och ungdomar upplever sig själva ifrågasätta och osäkra i mötet med den svenska majoritetskulturen som dominerar i våra offentliga miljöer.

Samtidigt finns det flera trendspaningar som under flera års tid pekat ut en alarmerande utveckling för samtliga av de traditionella frikyrkosamfunden. Vi är på väg att förlora stora delar av både vår egen och de nu uppväxande generationerna.

Därför drar vi på #bibelnidag nu igång kampanjen #härförattstanna där vi under det kommande året hoppas kunna lyfta fram inspirerande berättelser från människor uppväxta inom #viiefk #pingst och #equmeniakyrkan där vi dels hjälps åt att teckna den gemensamma berättelsen hos oss som vid någon punkt i livet beslöt oss för att vi var just #härförattstanna men också samla på oss erfarenheter från er som av olika anledningar beslöt er för att lämna.

Vi hoppas Du vill vara med på tåget genom att dela med dig av Din berättelse – här och i sociala medier – så vad väntar du på?

Låt oss höra, vad var avgörande framgångsfaktorer som gjorde att just Du beslöt dig för att Du var en av oss som beslutat dig för att Du är #härförattstanna?

#here2stay #härförattstanna #bibelnidag

Läs gärna mer om projektet i den kristna nyhetstidningen Dagen:

https://www.dagen.se/nyheter/de-ska-ta-reda-pa-varfor-unga-lamnar-kyrkan-1.1672728

Välkommen med på resan!

Här för att stanna

Bibeln idag har som mål att hjälpa barn, unga, föräldrar och vuxna med deras bibelläsning och bön under 2020 har vi aktivt valt att satsa extra mycket på föräldrar.

En del av projektet är ett samarbete med Korskyrkan i Uppsala som går under namnet “Här för att stanna“. Målet är att hjälpa barn och unga in i ett livslångt lärjungaskap och att uppmuntra och underlätta generationsöverskridande relationer. Viktigast för ett barns andliga utveckling är utan tvekan föräldern och vi vill genom samarbetet gå på djupet för att studera vad föräldrar ser som sina behov.

Första steget i samarbetet är en enkät till föräldrar. Vi lyssnar för att se vilka behov föräldrar ser idag för att på så sätt kunna ta fram material, kurser, videor eller annat som försöker fylla de behov som föräldrar upplever.

Vill du vara med och svara på enkäten så finner du den här.

Följ med på den spännande resan och en hel del saker är redan planerade för att underlätta för föräldrar att tala om tro med sina barn.