Att prestera och inte bara ta emot, ett samtal med: Eleonore Gustafsson

Vi behöver få in andliga vanor där vi lär oss att prestera inför Gud, säger Eleonore och tittar lite retsamt på mig – väl medveten om att det hon säger kan provocera. Hon har tidigare arbetat som pastor i Ryttargårdskyrkan, varit medförfattare till flera böcker och är en återkommande krönikör i den kristna nyhetstidningen Dagen. Idag har hon intervjuats av mig kring sina tankar om hur vi som församling kan bidra till at fler ungdomar blir #härförattstanna


Eleonore det låter lite som att du och jag jobbar med lite samma saker?

Well, yes. Just nu tittar jag på hur olika Gudstjänstformer tilltalar målgruppen ”Unga Vuxna” och jag har förstått att du och Olof på Bibeln Idag bedriver ett liknande arbete.

Precis.

Ungdomar har lärt sig att kristen tro är en relation ,de söker efter det autentiska och det personliga, just därför måste kyrkan ge tydliga verktyg som håller den relationen vid liv, även under det som den kristna tron kallar för ”ökenperioder” eller ”trons natt”. Vårt gudstjänstliv är ganska känslomässigt orienterat i relation till den mer högkyrkliga mässordningen där bönen är ett viljebeslut.  

Ok, det här var spännande. Fredrik Wenell pratar ju en del om ”de tre benen”, tolkar jag dig rätt om du menar att den moderna Gudstjänstformen vilar för tungt på det emotionella/andliga?

Ja, men också att vi bara foskuerar på de positiva känslorna: ”jag älskar”, ”jag längtar”, jag är glad”. Det innebär att de ungdomar som går igenom tuffa perioder inte kan identifiera sig med vår lite för ”glada lovsångsmusik”. David Davage tar även upp det i sin senaste bok ”7 Myter om Lovsång”. Vart finns klagobönen där de negativa känslorna ryms?

Ja, en intressant bok som jag ser fram emot att läsa – den kom på posten idag. Men utöver det teologiska innehållet i lovsångerna, har du fått några fler signaler kring hur vi kan utveckla själva Gudstjänstformen som sådan?

Om jag får uppehålla mig kring min käpphäst för någon minut, så tycker jag att Vi även saknar en tydlig andaktsform inom frikyrkan.

Andaktsform. Nu börjar du låta som Josef Bergdahl. Är det lectio divina du tänker att vi ska göra varje dag?

Nej, det är inte realistiskt, lectio divina tar minst halvtimme, det hinner man inte göra varje dag.

Ok, Eleonore – men jag är fortfarande inte helt säker på vad det är du föreslår?

Alltså så här. Jag tror att de korta bönerna fyller funktionen att de ger oss en rutin för vår egna tillbedjan, medan den längre andakten fyller en annan funktion.

Well, sure – det låter ju logiskt

Ja, i vår protestantiska andaktskultur har vi haft en tradition av att enbart ta emot i form av tex. Lectio Divina. Men för att relationen skall hållas vid liv kan jag inte bara ta emot – vi måste också prestera!

Vänta nu Eleonore, föreslår du att vi ska tänka att vi måste prestera inför Gud – you’re loosing me!

Nej, lugna dig lite nu. Det handlar inte om att prestera en massa känslor och ord, man kan luta sig mot andras ord, Kyrkan redan presterat i form av lovsånger, psalmer, tideböner, mm. I frikyrkan finns det ett överdrivet fokus på det personliga för att vi ska uppfatta våra böner som äkta, men det funkar inte i ökenperioder. Under dessa tider behöver vi kunna få luta oss mot vad andra formulerat åt oss. 

Men alltså, det låter ju lite som att du tycker att vi tappat lite av de skatter som finns dolda i den mer högkyrkliga Gudstjänstformerna inom karismatiken?

Jag skulle nog vilja gå så långt som att hävda att vi till och med tappat delar av nåden! Owe Wikström har i sin bok ”Det bländande mörkret” skrivit kapitlet ”Vägen” som jag även återgett i mitt kapitel i antologin ”Söndag – gudstjänst i en ny tid”. Owe Wikstörm menar att det andliga livet består av tre kriser: saknaden, uppgörelsen och natten.  Vi behöver hjälpa våra ungdomar genom alla de här tre kriserna. Just nu hjälper vi dem bara med saknaden. Det gamla väckelsemötet fokuserade på uppgörelsen, men det har vi helt tappat idag. Tidigare i vår historia fanns bikten med i frälsningsögonblicket på ett mer konkret sätt, än vad jag kanske upplever att det gör idag. Frank Mangs uppmanade tex. varje person som ville be frälsningsbönen att först konkretisera vad i personens gamla liv den önskade bli frälst från. När synden blir konkret blir även nåden konkret. Jag tror inte man behöver göra det vid frälsningsögonblicket, men man behöver göra det någon gång då och då för att tron skall mogna.

Så mera nåd, bikt och rutiner som kan bära människor genom perioder då de själva känslomässigt kanske inte orkar prestera så många andliga upplevelser själva tror du kan vara en viktig komponent för att hjälpa ungdomar att stanna kvar?

Ja, det skulle jag säga!

Preach it!

Intervjuare: P-O Flodström, verksamhetsutvecklare
Bibeln Idag

Gäst: Eleonore Gustafsson, pastor
Evangeliska Frikyrka

Hur ska vi nå vår generation?

Rickard Sallander blev frälst på en pubrunda när han var 33 år gammal. Då vände hans liv och han har sedan dess vigt sitt liv åt att studera och förkunna evangeliet. Han har jobbat som bibellärare och predikant i Sverige, Norge och runt om i världen. Efter att ha predikat i över tio år, startade Rickard en skola, Predikantskolan.

Predikantskolan kom till som ett svar på att få troende blir utrustade, av sina ledare, i hur de ska predika. Det kom också som ett svar på att många troende fått höra att de inte ska predika, trots Jesus tydliga missionsbefallning (Mark 16:15). Många troende tänker också att de inte är kvalificerade, trots att det står att Jesus har dugliggjort oss till att vara tjänare i ett nytt förbund (2 Kor 3:6). Alla troende är därför både kvalificerade och befallda att predika evangelium, genom missionsbefallningen. Det enda som kvarstår är att de måste bli utrustade, vilket är det mandat de femfaldiga tjänstegåvorna fått (Ef. 4:11-12).

Rickard ställde frågan: Hur ska vi nå vår generation (=alla nu levande människor)?Svaret löd: Alla troende måste vara med och predika. De som predikar idag kan nå någon, men inte alla.Missionsbefallningen gäller alla troende.

Rickard Sallanders övertygelse är att en nyckel till att stanna kvar i en levande tro är att låta sina gåvor komma i funktion, hans honnörsord är ”Alla kan förkunna det glada budskapet!”Han berättar även om sina erfarenheter av att bli mobbad för sin kristna tro och hur han hanterat det genom sitt liv.

Rickard är #härförattstanna

Friheten i Kristus lockade Anders

Ärkebiskop emeritus Anders Wejryd berättar om hur han redan i ung ålder upplevde hur syndabekännelsen och förlåtelsen i Gudstjänsten tilltalade hans ansvarskänsla inför skapelsen och sina medmänniskor. I motsats till den bild som finns hos många utifrån upplevde också Anders att han i den kristna gemenskapen hade en större frihet att vara sig själv, utan en massa olika subkulturella krav om att behöva vara och se ut på ett visst sätt.

Han berättar också om hur den kristna tron stimulerade hans intresse för naturvetenskapen och en törst efter att förstå och undersöka skapelsen, ja vad som är Guds tanke med den.

Den kristna tron har burit Anders genom hela livet – han är #härförattstanna

”Herren välsigne dig, och bevare dig
Herren låte sitt ansikte lysa över dig, och vare dig nådelig
Herren upplyfte sitt ansikte över dig, och give dig frid”

Från dödsångest, till Jesus

Micael Grenholm är pastor i församlingen Mosaik och jobbar i likhet med oss på Bibeln Idag med att stärka ungdomar i deras kristna identitet och kallelse.

I videon berättar han om hur han gick igenom en livskris som ung tonåring, en kris som föranledde en tung period av dödsångest hos den unge Micael som i krisen fann Jesus och därför är #härförattstanna

Som kristna är vi kallade till att alltid försvara ”den andre” mot förföljelse, diskriminering och rasism

Mycket ung var jag med om att vår familj räddades av Gud när ryska bomber föll och dödade många under vinterkriget i Finland. Min far fick sedan ta hand flera hundra barn som togs emot i Sverige.

Jag var med min far i Turkiet då vi samlade armenier och greker som överlevde folkmordet då cirka en miljon kristna avrättades. Många av dem var nu i 50-åldern och vi mötte dem i bibelstudier och bön. När vi upptäcktes av polisen i Istanbul blev vi utvisade inom några timmar.

Sådana erfarenheter påverkade mig och ändå mer några år i Pakistan som missionär då skillnaden mellan kristen tro och islam blev dramatiskt tydlig. Många ungdomar misshandlades och dog som martyrer när de tog ställning för sin tro på Jesus.

Jag har haft många debatter här i Sverige mellan kristen tro och ateism, med marxister som kämpat som kommunister. Ganska ofta i relation till Bibelns trovärdighet i jämförelse med islam. Men främst tror jag på att ha en öppen dialog med dem som förnekar Guds existens och inte stödjer kristna värderingar.

Min erfarenhet är att våga vara konkret i tydliga målsättningar då jag ber till Gud och räknar med att få vägledning och kraft att genomföra sådana projekt som jag upplevt att Gud givit som idé och vision i mitt liv. Ganska många gånger har jag märkt att Gud genom sin Ande ger vägledning inför viktiga beslut i livet. Det har gjort det möjligt att rädda föräldralösa och barn i slaveri som kunnat studera och bli viktiga redskap i Guds plan. Då har det skett ekonomiska underverk som förmedlats till att bygga skolor, kyrkor och hjälpinsatser i samband med svåra naturkatastrofer.

Församlingar i Sverige måste satsa mer på djärva initiativ och ge ungdomar ansvar i ledarskap. Det har varit en ensidig satsning på ”lovsång” och tillbedjan inför Gud, istället för att invänta Guds tilltal och osjälviskt arbete.

Det grundläggande för kristen tro i Sverige är också mer bibelkunskap med saklighet i relation till det vi tror på, hur bön fungerar, men ändå viktigare vad som hände i samband med att Jesus blev korsfäst, steg ner i dödsriket, besegrade ondskan och på vilket sätt han ska komma tillbaka och upprätta sitt herravälde på jorden, liksom det evighetsperspektiv Bibeln ger med spännande detaljer.

Därför tror jag att ungdomar ska samlas i mindre grupper och att alla ska få diskutera och fördjupa bibelkunskap och andlig praktik. Bjud in fler än pastorn! Det finns så mycket kunskap bland Sveriges kristna men det måste finnas öppenhet att lyssna till dem som har rikare kunskap att tillämpa, pastorer och teologer.

Jag skulle helst också vilja se ungdomsgrupper som väcker opinion för miljöfrågor, klimatet, rättvis ekonomi och mycket mer. 

I Sverige och i Europa finns en mobbningskultur att förlöjliga och förnedra dem som har en kristen tro som personlig övertygelse. I andra delar av världen har följden av sådana attityder utvecklats till fysisk och social förföljelse. I Sverige har vi försvarat demokrati och yttrandefrihet, men  när intolerans och mobbing drabbar oliktänkande måste kristen ungdom gå samman mellan olika kyrkor och församlingar för att tillsammans argumentera och motivera opinionen för tankefrihet och respekt för alla. 

Vi som försvarar kristen tro ska vara förebilder i att ta ställning för religionsfrihet, aldrig acceptera rasism eller diskriminering. Jesus är en förebild i att även försvara människor som handlade fel men som ändå respekterades i motsats till dåtidens kultur som dömde många till döden. Styrkan är att kristen ungdom formar sig i små grupper, likt celler, som inbördes kan diskutera, studera och agera tillsammans. Så har varje förändring i samhället påverkats och på det sättet blir vi som kristna starka och vinnande. 

Tillsammans är vi #härförattstanna

Stanley Sjöberg
evangelist
Pingst

Kyrkan var helt ointressant i min värld

När jag är nitton år blir jag kristen. Jag ramlar nästan över tröskeln in i kyrkan. Jag kan inte säga att jag direkt slitit ner den tröskeln innan. Kyrkan var helt ointressant i min värld. Jag hade otroligt lite erfarenhet av både Bibel och kristendom.

Att tro var inget jag överhuvudtaget tänkte på. Däremot ifrågasatte jag mycket av den livsstil som såg ut att bli min. Är detta mitt liv? Mycket alkohol, få alternativ och lite motivation att ta tag i mitt liv är nog en ganska sann bild av hur det såg ut.

Genom en god vän som enkelt berättade om kristen tro väcktes min nyfikenhet. Jag letade upp en Bibel i hyllan hemma. När jag konfirmerade mig under en sommarkonfirmation på tre veckor, så fick jag en röd tjock bok, en Bibel. Den stod och dammade i en hylla. Men nu började jag läsa, ju mer jag sökte mig fram, desto fler människor lärde jag känna som ville lyssna på mina frågor.

Så småningom insåg jag att många frågor får inte svar, men det viktigaste för mig var kärleken, omsorgen och att hitta ett meningsfullt sammanhang i kyrkan.

Nu har det gått många år. Jag är kristen, pastor och Bibeln är min viktigaste bok. Jag läser helst det som står mellan raderna idag. Kanske många missar det. Om vi bara läser det som står svart på vitt och tolkar det enligt dåtiden så tappar många intresset. Det blir en uråldrig bok med dåtida sanningar. Den har inget att göra med livet här och nu.

För mig är Bibeln en otroligt viktig nyckel till både kunskap och klokskap. Men framför allt fascineras jag av det jag upplever som tredimensionellt i läsningen.

Först det som står på raderna, det som faktiskt står där, sedan ytterligare en dimension till vad som menades då och vad det kan betyda idag. Så fördjupas alltihop med ytterligare en dimension. Mitt liv. Där hamnar jag ofta mellan raderna. Jag behöver tolka dessa sanningar utifrån var jag finns idag. Hur kan detta beröra något i mitt liv och vad ska jag ge för respons till det?

Hur kan tre ösregnsdygn på musikfestivalen Way out West i Slottsskogen i Göteborg höra ihop med brödundret i Markus 6:30-45?

Mellan raderna läser jag in något från den berättelsen. Och häpnar. Det gör jag ofta. Efter att alla typ 15-20.000 sammanlagt i bibelberättelsen har ätit sig mätta på fem bröd och två fiskar, så kommer raden som får mig att läsa emellan raderna: medan han själv skickade hem folket. Hur gjorde han?

Efter Way Out West var Slottsskogen helt söndertrampad och gyttjig. Det var skräp överallt. Hur skulle det bli bra igen?

Mellan raderna i brödundret läser jag in att det måste också vara lite skräp och kvarglömda saker efter denna jättemåltid.

Vem ska städa undan?

För mig handlar det om hur Jesus är. Stannar han och röjer eller går han bara därifrån?

Blir han kvar i min inre röra och hjälper mig få bättre ordning på mitt liv?

Typ så. Jag fick hjälp genom musikfestivalens efterspel att inse att jag tror på en Gud som i Jesus Kristus hjälper mig och stannar i mitt kaos. Även när det är en enda gyttjepöl av allt gott jag ville med livet. Slottsskogen blev helt återställd till ett vackert grönområde igen. Det kan också jag få bli. Jesus städar i röran efter brödundret. Så läser jag. Så tror jag. Och för mig är det hela skillnaden.  Här och nu.

Så läser jag Bibeln. Och jag är så tacksam. De gamla berättelserna speglas i nutid. Det är spännande och trovärdigt.

Jag vill aldrig överge den tron, sluta läsa Bibeln, tolka orden in i vår tid och vara tacksam för att det på raderna finns vägledning om vägen till tro och mellan dem en sorts hemlig kod som öppnas och hjälper mig att tillsammans med fler och i bön pröva orden in i mitt liv idag.

Jag är #härförattstanna

Britta Hermansson
riksevangelist
Equmeniakyrkan

Kristendom är mycket mer än bara trygghet

Jag har nog alltid trott på Gud, men några händelser som barn och ung var väldigt viktiga för mig.

När jag var tolv år hade vi besök av evangelisterna Åke Joelsson och Uno Davidsson i min hemförsamling i Åmål. De skulle komma till ett scoutmöte och där balanserade Uno en cykel på sin haka (ja, han kunde faktiskt sånt) och vi var alla fruktansvärt imponerade. Redan innan den kvällen hade jag bestämt mig för att räcka upp handen om de frågade om någon ville ha förbön. Det blev eftermöte i en scoutlya och frågan kom och Uno och jag böjde knä och bad. Allt sedan dess har jag satt evangelisterna högt, de som vågar utmana och erbjuda att ta ställning.

På mitt konfaläger läste vi en dag om vad det betydde att Jesus dog för oss. Efter lektionerna var det volleyboll men jag ville hellre ligga i min säng och läsa konfaboken (men jag har å andra sidan aldrig gillat idrott). Jag har ett mycket starkt minne av hur jag läste och äntligen tyckte mig förstå något lite av vad som hände på Golgata.

På mitt första tonårsläger skulle jag och många fler vara med i enkelt drama i en andakt som innebar att pastorn skulle läsa högt ur berättelserna om Jesu död och vi andra skulle agera utan att säga något. Ingen spelade Jesus, för han var ju ändå där. Jag var avundsjuk på min bror som fick spela Pilatus medan jag fick vara en enkel soldat. Min uppgift bestod i att ge Jesus en örfil, vi övade och det gick bra. Men när vi på kvällen hade vårt drama inför de andra var det som om jag inte längre slog i tomma luften, utan plötsligt var Jesus där och jag slog honom. Jag är fortfarande förvånad över hur jag som barn kunde göra en så stark upplevelse av att det var min synd som dödade Jesus. Det ledde till att jag blev söndagsskollärare, i vetskap om att även barn kan göra andliga upplevelser.

Lite längre upp i tonåren drabbades hela mitt kompisgäng av Jesusrörelsen. Jag hade hamnat i slentrian och tyckte att kristen tro var enbart tråkig. Så läste jag Korset och stiletten av David Wilkerson, blev oerhört berörd men tyckte att min egen kristendom var så väsensskild från detta så det måste vara två olika religioner. Men i en enkel bönegrupp med fyra tonårskillar i Missionskyrkans andaktsrum drabbades vi plötsligt en kväll av den helige Andes stormvind. Vi grät och skrattade om vartannat, fick strax efteråt träffa nyomvända hippies från England, gjorde erfarenheter av Andens gåvor och såg under med våra egna ögon. Inget blev sig likt efter det.

Jag arbetade som ungdomsledare ett år, utbildade mig till pastor, arbetade i församling i tio år och har sedan rekryterat och utbildat blivande pastorer i Missionskyrkan och Equmeniakyrkan. Kyrkohistoria blev mitt ämne och jag disputerade i Lund 1999.

När vi behövde bygga ut kyrkan i en församling där jag var vanlig medlem skulle jag skriva en artikel till ett annonsblad som skulle finansiera byggnationen men också vara ett vittnesbörd i bygden. Jag gick runt bland medlemmarna ett par, tre kvällar när de målade och snickrade och frågade varför de var kristna. Märkligt nog svarade samtliga att det var för att det gav dem trygghet.

För mig är det nästan tvärtom. Jag är kvar som kristen för att Jesus ständigt utmanar mig. Han oroar mig, låter mig inte få vara ifred, visar ständigt en väg framåt, rycker mig ur dåligt självförtroende och missmod. Och jag älskar det! Jesus är orsaken till att jag inte stelnar till, stannar upp, blir modlös, sysslolös, hopplös. Han låter mig inte tro att det är kört. Han puffar mig milt i ryggen och viskar i mitt öra att det alltid finns hopp. Utan honom skulle jag aldrig våga lämna min komfortzon, jag skulle sitta tryggt där jag sitter och vara nöjd med det. Eftersom jag i botten är ganska introvert skulle jag aldrig ha ställt mig framför folk och tala, en läkare gav mig förresten rådet som ung att välja ett yrke där jag undvek estraderna. Så jag är kristen för att Gud inte lät mig sitta still när det blev dags för vittnesbörd, utan istället lät mitt hjärta bulta så det måste ha hörts ut på gatan. Jag är fortfarande med för att Gud manar mig att erkänna när jag haft fel och måste ändra mig. Jag är kvar för att Gud inte gav mig en trygghet att vara tyst när möjlighet gavs att be högt. Jag har inte lämnat, därför att människor gett mig personliga hälsningar från Gud och profeterat över mig så jag blev tvungen att resa mig och gå när kallelsen kom, trots allt. Han gav mig ingen ro – och i just det finns den verkliga tryggheten. Han räknar med mig, tror på mig, vill samarbeta med mig, låter mig inte ligga när jag misslyckats och fallit och tappat all tro på mig själv.

Jag är #härförattstanna – därför att kristendom inte bara är trygghet!

Rune W Dahlén, teologie doktor och högskolelektor
Teologiska Högskolan Stockholm