Jag växte upp inom pingströrelsen med en pappa till pastor, jag har även alltid haft väldigt engagerade mor- och farföräldrar. Många att ta rygg på och många att samtala med om tron genom flera generationer. Uppväxtförsamlingen var en väldigt varm och sund andlig miljö, samtidigt som en liten pingstförsamling i ett mindre samhälle blir lite isolerad då det saknades ekumenik i småstaden. Det innebar en lite smalare referensvärld för hur tron skulle gestaltas, därför var det väldigt berikande när jag blev äldre och mötte andra sammanhang.
Jag är född 75, så i större städer var syndakatalogerna redan borta medan traditionen var mer levande i de mindre församlingarna utan att det fanns en rimlig Bibelgrund för dessa. Så för mig var det väldigt sunt att till exempel hitta böcker som ”Livet jag längtar efter” och ”Kärleken jag längtar efter” av John Ortberg. Böcker som satte mer fokus på det kristna livets kärna. Rob Bell blev också ett positivt bidrag till min kristna utveckling.
När jag ser tillbaka på min uppväxt så tror jag att den främsta framgångsfaktorn varit att mina föräldrar haft en öppenhet för att Kyrkan är en plats med brustna människor och undvikit att skapa piedestaler och ouppnåeliga ideal. Samtidigt som det varit goda förebilder och levt för Guds Rike här på jorden utan att försöka hålla upp en fasad.
Jag tror att det är nyckeln, just den här öppenheten och transparensen för att församlingen inte är någon perfekt plats utan en gemenskap med bristfälliga människor. Ett annat skäl är att jag fått med mig en tro som visat sig bära genom livet, alltså att jag hela tiden haft med mig en tro som håller på riktigt. En tro jag kan vila till både i livet med- och motgångar, en tro för livet som inte är teoretiserad utan harmoniserar med hur det är att vara människa.
Jesus har visat mig genom hela livet att han är här för att stanna, därför är det en självklarhet för mig att jag är #härförattstanna
Linalie Newman
Missionsdirektor
Evangeliska Frikyrkan