Den ateistiska omgivningen, fördjupade mitt hopp

Jag föddes i ett baptistkapell på landsbygden i Jung. Mina föräldrar var med i den hyperkarismatiska pingstförsamlingen i Stockholm, det som då kallades för Fenix. Numera Citykyrkan. De sändes ut på ”fältet” några år och lämnade Stockholm. Och där började min frikyrkliga bana, på något som kallades för Ida Anderssons domäner. Så Idas förböner följde mig från starten. Jag var visst första bebisen på hennes missionsfält i Västergötland. Direkt efter hemkomsten från BB fick jag vara med till kyrkan, vi bodde dessutom i kyrkan, i baptistkapellet i Jung.

I oktober i höstas fyllde jag 65. Jag är fortfarande kvar i kyrkan. Varför?

Den viktigaste anledningen var att jag mycket tidigt i livet mötte Jesus i mitt personliga liv. Kyrkan blev inte bara en social gemenskap, en vana, en tradition. Det blev anknytningspunkten för min personliga Jesusupplevelse och Jesustro. Mina tidiga upplevelser minns jag från 9-10-årsåldern. Och det förstärktes i tonåren. Två års bibelskolestudier som tonåring medförde också en djup förankring i bibeltexterna. Min tro hängde inte bara på känslor och upplevelser.

När jag växte upp och var tonåring var inte heller det ateistiska livet utanför kyrkan särskilt imponerande. Fylleri, knarkande och vänsterextremism var mer vanligt än ovanligt där jag bodde. Valet att följa Jesus blev ännu enklare när man var måttligt imponerad av livet utanför kyrkan.

När jag fick några år till på nacken och hamnade i en fullständigt ateistisk miljö på statsvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet, fördjupades också min tro. Jag läste en massa kristen apologetik samtidigt som jag doktorerade i Statskunskap. Samma sak där, argumenten för ateismen och agnosticismen, den något mildare varianten, de var minst sagt bräckliga enlig min bedömning.

Relationen till kyrkan har periodvis varit komplicerad. Allt har inte varit Gud som glimmat, och mänskliga tillkortakommanden har ibland varit för besvärande när det har glimmat ordentligt med en påtaglig känsla av Guds närvaro. Den lokala enkla kristna församlingsgemenskapen har dock alltid varit en styrka och ett stöd. Har svårt att hitta någon motsvarande form av gemenskap i idrottsrörelsen, fackföreningsrörelsen, schackklubbar, politiken, bingoklubbar, näringsliv m.m. I församlingen kommer man som man är, det är inte prestationskravet i centrum, eller dugligheten. Bankdirektören prisar Jesus tillsammans med den nyfrälste bankrånaren. Var finns något motsvarande?

Förutom kyrkan och vanliga arbetslivet har jag också varit engagerad i idrottsrörelsen i ett antal år. Men där är prestationen helt i centrum. Du platsar i laget så länge du är tillräckligt bra. Annars får du inte vara med. Den kristna gemenskapen är i den jämförelsen mycket mer inneslutande. Jag är #härförattstanna

Stefan Swärd, ordförande
Svenska Evangeliska Alliansen (SEA)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *