Jag stannar för att jag blivit evangeliserad på nytt, om och om igen. För att det kristna livet inte utgörs av ett enda beslut, utan av många, ja, dagliga beslut.
Om jag låtit min tro stanna vid kyrkans barntimmar, vid söndagsskoleplanscher och lågstadiets besök i kapellet, då hade den kanske inte hållit för vuxenlivets stormar. Men Gud har ständigt sänt nya människor i min väg, förebilder, mentorer, vänner; präster, pastorer, församlingsmedlemmar som på olika sätt speglat Herrens hjärta och lett, lockat och dragit mig vidare.
Varför är jag bevarad i tron?
Det handlar ju förstås ytterst om Guds nåd, men också om gensvaret på den nåden. Om att släpa sig till kyrkan även de söndagar då tårarna bränner i ögonen eller ledan tagit överhanden. Om att söka svar när tvivlen växer – läsa Bibeln men också John Lennox, Alistair McGrath, William Lane Craig och Ravi Zackarias.
Läsa och vila i tideböner när de egna orden inte räcker till. Det handlar om att tolerera osäkerhet – vissa saker kommer vi inte att få svar på i det här livet. Ofta har jag fått ge de frågorna till Gud. Jag har aldrig hittat något som förklarar livet bättre än kristendomen. Jag talar då inte bara om livets uppkomst, utan även människans själ, känslor, kärlek, längtan och drömmar. Därför måste jag förbli i den, i tron och i hoppet. Det finns ingen annan väg för mig. Och det är just det, en väg – jag stannar, men ”stannandet” är också en rörelse framåt, en vandring tillsammans med Jesus. Jag är #härförattstanna
Josefin Holmström
krönikör
Svenska Dagbladet (SvD)
https://www.svd.se/av/josefin-holmstrom
Snyggt och inspirerande!