Utan församlingen skulle jag förlora en del av mitt syfte

Jag är uppvuxen i en kristen familj och därmed också i en församling. Under uppväxten fanns det liksom inget alternativ att inte tro. Inte som ett krav, men som en självklarhet. Jag blev andedöpt som 8-åring och döpte mig när jag var elva. Det betyder dock inte att jag inte brottats med olika frågor under åren. Jag har ganska lätt att påverkas av, och delvis sätta mig in i, andras tankesätt. Det har gjort att jag liksom ”pendlat” mellan olika perspektiv. Jag har verkligen känt igen mig i ordspråksboken 18:17 ”Den som först lägger fram sin sak har rätt, sedan kommer motparten och uppdagar hur det är.”

I tonåren kändes det som att jag kastades mellan perspektiven hela tiden. Från kyrkan, där Gud var en självklarhet, till skolan, där jag förstod hur främmande tron på Gud var för mina klasskompisar. Det kändes som att sammanhangen var helt inkompatibla, och jag drogs med åt båda håll. Inte bara när det gäller Guds existens, utan även i frågor som världens uppkomst och homosexualitet. Jag stod som en åsna mellan två hötappar och kunde inte riktigt bestämma mig vilken jag skulle äta ifrån.

Nu när jag ser tillbaka önskar jag att det skulle ha funnits mer plats för frågor och reflektioner i kyrkan. Jag har hört berättas att judarna har en helt annan tradition av att tillsammans reflektera över trosfrågor. Jag tror att en sådan miljö genererar mer tro än den polarisering som ofta uppkommer. Jag har väldigt svårt för de som tvärsäkert hävdar att de har rätt och att allt annat är fel. Vi har alla olika perspektiv, och det är när vi lyssnar på varandra som vi växer, inte när vi envist hävdar vår åsikt. För mig har sakfrågorna ändå haft en underordnad roll. För hur mycket jag än har tvivlat, och hur mycket jag än brottats med olika frågor, så har jag alltid hamnat i ett läge där jag vänder mig till Gud med saken. Det har alltid varit destinationen för min autopilot. Det är väl som ett annat ord från ordspråksboken, 22:6 ”Vänj den unge vid den väg han bör vandra, så viker han ej därifrån, när han blir gammal.”

Bönen har alltid varit källan för min tro. Kanske är det likadant med mitt förhållande till kyrkan. Det har alltid varit mitt hem, och det skulle krävas ganska mycket för att jag skulle bryta med det. Kanske lika mycket som det skulle krävas för att jag skulle bryta med min biologiska familj. Utan en församling skulle jag nog känna mig ganska ensam och utlämnad i min tro. Det är ju i gemenskapen i kyrkan som jag kan få hjälp att komma framåt i mina funderingar, få nya tankar om gamla sanningar och komma ur de låsningar som jag själv kan fastna i. Det finns många sätt att närma sig Gud, men en av de mötesplatserna tror jag är i gemenskapen i församlingen. Vi är skapade för varandra, precis som det står i Romarbrevet 12:5 ”var och en är vi lemmar som är till för varandra.”

Jag vet att det finns de som på grund av dåliga erfarenheter har svårt att vara med i en församling, även om de har tron kvar. Men för mig skulle det innebära att förlora en del av mitt syfte, och jag skulle gå miste om en av de mötesplatser som Gud har ställt till vårt förfogande.

Ingen församling är perfekt, för vi människor är inte perfekta, och det kommer alltid att finnas saker som skaver. Men församlingen är min familj, och det finns en funktion i att vara en del i något större, speciellt i det egocentriska samhälle vi lever i.
Därför är jag #härförattstanna

Elin Gårdestig
artist
http://www.gardestig.se/musik/

En tro som bär genom hela livet!

Jag växte upp inom pingströrelsen med en pappa till pastor, jag har även alltid haft väldigt engagerade mor- och farföräldrar. Många att ta rygg på och många att samtala med om tron genom flera generationer. Uppväxtförsamlingen var en väldigt varm och sund andlig miljö, samtidigt som en liten pingstförsamling i ett mindre samhälle blir lite isolerad då det saknades ekumenik i småstaden. Det innebar en lite smalare referensvärld för hur tron skulle gestaltas, därför var det väldigt berikande när jag blev äldre och mötte andra sammanhang.

Jag är född 75, så i större städer var syndakatalogerna redan borta medan traditionen var mer levande i de mindre församlingarna utan att det fanns en rimlig Bibelgrund för dessa. Så för mig var det väldigt sunt att till exempel hitta böcker som ”Livet jag längtar efter” och ”Kärleken jag längtar efter” av John Ortberg. Böcker som satte mer fokus på det kristna livets kärna. Rob Bell blev också ett positivt bidrag till min kristna utveckling.

När jag ser tillbaka på min uppväxt så tror jag att den främsta framgångsfaktorn varit att mina föräldrar haft en öppenhet för att Kyrkan är en plats med brustna människor och undvikit att skapa piedestaler och ouppnåeliga ideal. Samtidigt som det varit goda förebilder och levt för Guds Rike här på jorden utan att försöka hålla upp en fasad.

Jag tror att det är nyckeln, just den här öppenheten och transparensen för att församlingen inte är någon perfekt plats utan en gemenskap med bristfälliga människor. Ett annat skäl är att jag fått med mig en tro som visat sig bära genom livet, alltså att jag hela tiden haft med mig en tro som håller på riktigt. En tro jag kan vila till både i livet med- och motgångar, en tro för livet som inte är teoretiserad utan harmoniserar med hur det är att vara människa.

Jesus har visat mig genom hela livet att han är här för att stanna, därför är det en självklarhet för mig att jag är #härförattstanna


Linalie Newman

Missionsdirektor
Evangeliska Frikyrkan

Blott en dag, ett leende på Kyrktorget i sänder?

Jag läste någonstans en intervju med någon, tyvärr har jag glömt vem det var, som på frågan om hon trodde på Gud svarade att hon trodde på Gud men att hon inte var säker på om han trodde på henne.

För mig är det nog precis så. Jag tror på Gud men jag vet inte alldeles säkert om han tror på mig. Hela mitt liv har på olika sätt definierats av diverse försök att komma till klarhet över frågan om livets mening. Jag växte upp i ett kristet hem. Min farfar var pingstpastor, mina båda farbröder var pastorer. Söndagsskola med berättelserna om Jesus och lärjungarna på flanellograf. Tältmöten. Somrar på Löttorps camping. Bröderna Samuelsson. Kristen dansbandsmusik. Kan ens Gud ha tyckt att det där lät bra? Jag tyckte om Jesus så som han framträdde på flanellografen. Om någon slår dig på ena kinden så vänd den andra till. Dela med dig av allt du äger om du vill följa mig. Lika lön för olika arbete. Ta hand om de svaga, hjälp de fattiga, bry dig också om de människor som andra föraktar. Döm inte så ska du själv inte bli dömd. Men nog fanns det ett gap mellan Jesus som etisk och ideologisk förebild och den tomhet som alltid har omslutit mig när jag lägger mig på sängen, släcker lampan och försöker somna.

Det är lätt att ha Jesus som förebild men det är svårt att tro på ett evigt liv. Redan som liten kämpade jag med dödsångest. Det har blivit lättare med åren att hantera det där, men det är samtidigt svårt. Min tro räcker hela vägen när det gäller Jesus på flanellografen, men den räcker bara halva vägen när det gäller uppståndelsens kraft. Jag har aldrig kommit förbi grundfrågan som jag brottades med redan som litet barn: Varifrån kommer vi och vart är vi på väg? Den där frågan fick mig att studera religionsvetenskap på universitetet, den fick mig att studera filosofi. Den fick mig att läsa Kierkegaard. Den fick mig att läsa Sjestov. Det är grundfrågans fel att jag numer arbetar som religionslärare. Till sist var jag liksom tvungen att skaffa mig ett jobb och min utbildning gav mig två alternativ; präst eller lärare.

Mitt förhållande till kyrkan är komplicerat. Jag har alltid känt mig hemma där och jag har aldrig känt mig hemma där. Under en period stod jag inte ut med att lyssna på predikningar eftersom de tenderade att antingen upprepa klyschor som jag inte behövde eller tenderade att komma med skenlösningar på komplicerade problem. För mig blev det en avgörande vändning när jag började tänka att det mesta som händer under en gudstjänst inte är till för mig. Kanske är det ibland bara ett leende på kyrktorget eller ett öppningsackord till en psalm som är avsett för mig. Något är till för någon och något annat är till för någon annan. Och egentligen tror jag inte att kristendom fungerar i ensamhet. Privatreligiositeten är en återvändsgränd. Samtidigt är jag nog tyvärr på många sätt en typiskt privatreligiöst kristen. Jag är ingen flitig gudstjänstbesökare. Rent formellt är jag medlem i pingstkyrkan eftersom jag aldrig har gått ur men jag besöker aldrig några gudstjänster där. Ibland besöker jag Equmeniakyrkan och emellanåt är jag inbjuden för att sjunga på gudstjänster. Jag har alltid känt mig välkommen där. Jag har alltid känt att de där små frikyrkorna med en handfull besökare med hög medelålder är fulla av kärlek.

När jag växte upp i Hammarkullen utanför Göteborg så var nästan inga av mina kompisar kristna. Det var udda, märkligt och en aning töntigt att föredra Jesus framför Che Guevara men jag har alltid gjort det. Det fanns ändå en likhet mellan min uppväxt inom en kristen gren som av många nästan betraktas som sekteristiskt annorlunda och mina kompisars uppväxt, de vars föräldrar var medlemmar i KPML(r) och andra rörelser på den yttersta vänsterkanten. Vi enades i synen på jämlikhet och solidaritet. Vi skilde oss åt i synen på transcendens och pacifism. I världen utanför Hammarkullen var vi udda på samma sätt. Jag är nog ingen särskilt bra kristen men ett första steg mot att bli en bra kristen är kanske att inse att man är en dålig kristen.

En del ser mig som en provocerande krönikör och en vänsterextrem idiot. Ann Heberlein sa till exempel i TV att jag var en av Sveriges elakaste skribenter och en elak människa. Inte för att hon känner mig utan för att jag i hennes ögon framstår som elak. Själv ser jag mig som socialliberal och tänker att jag är kärleksfullt retsam. Jesus är min förebild som debattör. Jag gillar att samma man som avslutade sitt liv med att uppmana Gud att förlåta dem som tar livet av honom var den man som inledde sin gärning med att i vredesmod välta omkull bord och piska upp försäljare. Min farbror som förr var pastor och numer är präst skrev härförleden på min Facebookvägg att han gillade många av mina texter men att han inte kunde sympatisera med mitt ständiga behov av att snacka skit om andra människor. Det intressanta med det är att jag aldrig någonsin har tänkt att se skarpa texter jag har skrivit mot Ebba Buschs allt mer SD-vänliga utspel och kristdemokraternas förändring har varit skitsnack. Det har varit ett ärligt försvar för den Jesus som det berättades om på flanellografen: Han som aldrig hade velat förbjuda böneutrop. Han som aldrig hade velat förbjuda tiggeri. Han som aldrig hade hävdat att vi måste hjälpa färre flyktingar. Han som aldrig hade sagt att för den som bultar ska dörren inte öppnas eftersom vi istället bara ska ta hand om ”våra egna” och därför måste hålla dörren stängd. Samtidigt kan jag förstå kritiken. Det är en svår balansgång mellan att vara sig själv och att vara kristen. Det finns nog ändå ett särskilt ansvar när man väl har identifierat sig med en viss religion eller ideologi. Men också kristna måste ryta ifrån. Vi måste sätta ner foten hårt och slåss för alla människors lika värde.

What would Jesus do är säkert en bra grundfilosofi men alla kan ju inte gå på vatten, förlåta synder, leva i celibat och hålla föreläsningar i mantel. Några av oss behöver leva vanliga liv, ha vanliga jobb och retas med högerextremister på fritiden. Någonstans vill jag ändå tro att det där med kristendom är ganska enkelt och att jag inte behöver prestera något alls eller vara på något särskilt sätt för att duga i Guds ögon, att man kan vara kristen och samtidigt vara ”en helt vanlig människa.”

Att vara kristen är i så fall inget särskilt alls. Det handlar bara om att tro på en Gud som föddes till jorden och dog för vår skull.

Det oändliga som blev ändligt för att vi ska kunna bli oändliga.

Den guden tror jag på. Frågan är som sagt om han tror på mig?

För om han kan det, ja då är också jag #härförattstanna

Andreas Magnusson
Krönikör
Magasinet Paragraf

Guds kärlek har omslutit mig genom hela livet!

Jag bestämde mig för att bli en kristen i högstadiet. Jag var redan en kristen, tron kom med uppfostran och jag hade frivilligt fortsatt att vara det. Men där i tonåren, bestämde jag mig.

När jag tänker tillbaka på det så var det en kärlek till kyrkan som gjorde att jag också började älska Jesus. Församlingen var så värdefull för mig, vännerna, värderingarna, hela grejen. Det gick mer upp för mig att Jesus var helt avgörande för det vackra i kyrkan och om jag älskade kyrkan så älskade jag Kristus. Så kom jag att vilja lära känna Jesus mer. Det var en tid när mycket var självklart. Min kristna identitet var självklar, tron var självklar. Ändå så rymdes väldigt mycket diskussioner och tänkande, mest med mina kristna vänner. Det var mycket vi inte var överens om. Det var inte alls i motsats till Gud, tvärtom, det gjorde att min tro djupnade.

Det var så det började, men det som betytt mest är att det har fortsatt. Guds kärlek har inte slutat, jag har inte slutat ta emot. När jag ser tillbaka så har det funnits många tillfällen och säsonger där varken livet eller Gud upplevts lika självklar. I mörkret är det tidvis tufft och ensamt. Ändå, när jag tittar tillbaka så ser jag att jag inte var själv. Jag ser hur Gud samordnat och verkat med mig och för mig. Jag känner att orden från 1 Kor.1:9 stämmer på mig. “Gud är trofast, han som har kallat er till gemenskap med sin son Jesus Kristus” I psalm 139 sjunger de: “Var skulle jag komma undan din närhet? Vart skulle jag fly för din blick?Stiger jag upp till himlen, finns du där, lägger jag mig i dödsriket, är du också där. Tog jag morgonrodnadens vingar, gick jag till vila ytterst i havet, skulle du nå mig även där och gripa mig med din hand.” Det är ett soundtrack som jag bär med mig i livet.

Jag är #härförattstanna och jag är här för att fortsätta. Om Gud är med mig i alla livsomständigheter och aldrig lämnar mig, varför skulle jag vilja lämna honom?

Mattias Sennehed, Nationell ledare, YA!
(Pingst satsning på unga vuxna)
Studentpastor, Linköpings universitet

Nina om att inte passa in och att mötas av rynkade näsor, då hon besöker söndagsgudstjänsten

Jag heter Nina och jobbar bland annat med TV-programmet “Nära med Nina” och är ena halvan i podden “Modig och Vacker” där vi ofta lyfter frågor kring frikyrkans utmaningar för de som går utanför normen.

Till vardags så jobbar jag inom LP verksamheten.
Där ansvarar jag för det nationella arbetet som gäller kvinnor med beroendeproblematik samt LP Grow som är vårt förebyggande arbete bland barn och ungdom.

Här är kommer min personliga berättelse.
Lyssna till följande klipp där jag berättar med om varför jag är #härförattstanna

En brinnande hängivenhet för Jesus är vägen framåt!

Hej, jag heter Ulf och leder tillsammans med andra vänner en husförsamling i Göteborg som heter ”the House”.

Vi som leder församlingen ser det som vår främsta uppgift att be och fasta för vårt land. Jag är kvar i det vi kallar Kristi kropp därför att jag älskar Jesus och vill följa och lyda honom. Jag blev frälst och fri ifrån så mycket som band mig när jag mötte honom. Jag är också kvar därför att jag upplever en kärlek och gemenskap med de bröder och systrar som också älskar Jesus.

En bild som visar person, kvinna, hatt, har på sig

Automatiskt genererad beskrivning

Guds församling på jorden är hans levande och äkta uttryck för hans hjärta för dem som känner och inte känner honom. När den blir en organisation blir det en mänsklig institution byggd på mänskliga tankar idéer och värderingar. Förutsägbar, tråkig och utan verklig andlig mat.

Min uppgift är att leva allra först för honom, sedan skall allt det andra bli verklighet när jag gör det. Väckelse, rättfärdighet, kärlek och glädje, alltsammans kommer igenom detta. Matt. 6:33 är nyckelordet för en sådan livsstil. Att bli kvar fodrar av dem som leder att tydligt och utan kompromiss leda och predika den fulla sanningen i kärlek, där både förmaning och uppmuntran får plats. Många som har lämnat församlingar Idag gör det för att viljan att behaga människor mer än Gud har tagit över, med allt vad det sedan har medfört! Unga människor vill ha det som är äkta, om de inte får det så letar de på andra ställen. En av de frågor jag och min fru Else-Marie brottats med är bland annat den smärtan vi upplevde då vi förlorade barn ”till världen” (som vi säger).

Jag tror vi behöver förstå att unga människor bara blir tillfredsställda på djupet när de möter en radikal levande tro i kyrkan. Det är därför vi också ber och fastar för en förändring i vårt land. Vår duktighet, kunnande och välvilja kommer inte få människor att stanna, men vår brinnande hängivenhet till Jesus gör det.
Då blir vi #härförattstanna

Så tänker jag.

Bless!
Ulf Christiansson, artist och husförsamlingsledare
Jerusalem och the House

Flugfiske, skapelse och helig ande

Göran Schmidt

Genesis

Bortsett från konfirmationstiden så var jag 17 när jag första gången frivilligt satte min fot i en kyrka. Det berodde på att min klasskamrat Svante var med i pingstkyrkans ungdomsarbete.

Som 18-åring bestämde jag mig för att låta döpa mig, eftersom det stod i Bibeln. Från att bara sett pärmarna på den blev den nu lika oumbärlig som att äta. Alla personliga tilltal och lärdomar som Bibeln gett mig över åren är säkert en viktig anledning till att jag idag är med i en kristen gemenskap.

Men det finns fler.

När jag var 18 blev jag andedöpt. Det var första och enda gången som jag rent fysiskt upplevt Guds närvaro. Erfarenheten gav tron en ny skjuts och en ny dimension åt bibelläsningen. Flugfisket fick allt mindre plats i mitt liv och umgänget med kristna vänner en större.

Lena och jag träffades i kyrkan. Hon var också kristen. Jag tror att det mesta varit annorlunda idag om hon inte varit det. Vi firar 40-årjubileum i år.

Samma år vi gifte oss kom tre kristna akademiker på besök till kyrkan. De gav mig en helt ny syn på Bibelns första kapitel, som åstadkom en kraftig synergieffekt mellan min passion för natur och naturvetenskap och den jag redan hade för Gud och hans Ord. Tron fick ännu en dimension.

Jag har nästan alltid arbetat med ungdomar. Kontrasten mellan en tonåring som älskar Jesus och en som saknar hopp och riktning i livet har motiverat mig. Engagemang skapar samhörighet.

Efter 40 år som kristen tröttnade jag till slut på att min vardag och de första kristnas matchade varandra så dåligt i fråga om det ”övernaturliga”. Inspirerad av några Youtubeklipp bestämde jag mig för att lyda befallningen att gå ut och lägga händerna på de sjuka och berätta om Jesus. Min rutin är nu att tillsammans med kaffe och bullar och andra vänner i kyrkan göra det åtminstone en kväll i veckan. Plötsligt är mirakel vardagligt och naturligt. Sånt där gör man bara tillsammans med andra som funnit Jesus. Hur skulle jag då kunna lämna kyrkan?

Nu för tiden har jag för övrigt börjat flugfiska igen!

Jag är #härförattstanna

Göran Schmidt
ordförande
Föreningen Genesis

https://genesis.nu/

Jag tror, därför finns jag…

Descartes skrev: Cogito ergo sum jag tänker därför finns jag. Jag skulle vilja formulera tanken; jag tror därför finns jag. Det finns ett hopp i tron som alltid givit mig en livslust och en kärlek till livet.

Guds existens beror inte på mig. Guds existens kan inte beskrivas genom naturvetenskapliga teorier eller hypoteser, endast genom det eviga och övernaturliga. Min upplevelse av vem Gud är kan inte jämföras eller förklaras på samma sätt av en annan individ det är min privata upplevelse, däremot så kan vi dela de kristna traditionerna i våra kyrkliga sammanhang. Det är lätt att jämföra olika traditioner och endast se våra skillnader och våra olika syner på vem Gud är och vad som är “rätt” sätt att tro, tillbedja och leva som kristen. Att fokusera på våra skillnader skapar endast splittring och ger en fattig bild av hur bred den kyrkliga familjen verkligen är.

För mig har det varit viktigt att se bredden i kristendomen, jag tror på en ekumenik och att vi måste våga mötas över religionsgränser, utan att behöva “nagga” på vår identitet. När vi är trygga i oss själva, vår kallelse och vår Gudstro så borde vi inte vara rädda för att möta omvärlden. När jag var 5 år gammal var min högsta dröm att få bli missionär. Min pappa arbetade som pastor och vi fick ofta besök från hela världen hem till vår by mitt i den Småländska skogen i Gullabo. Den diversitet jag fick möta på denna lilla plats gav mig en kärlek till den globala kyrkan och en tro på en Gud som är större än min värld och mitt sammanhang där jag befinner mig.

Jag har besökt kyrkor, heliga platser och troende från olika religioner världen över och insett att Gud är oföränderlig, det enda som förändras är vårt sätt att beskriva Gud. Vi som kristna är kyrkan, vi bär den inom oss, men tack vare församlingen och tillhörigheten i en kristen gemenskap så har jag alltid känt mig trygg oavsett var i världen jag befunnit mig. Tomas Sjödin myntade i en av sina krönikor uttrycket rotad men rastlös. Jag tror att vi behöver vara rotade i Kristus och i ett sammanhang men behålla en rastlöshet där det finns utrymme för att ifrågasätta, utforska och växa tillsammans.

Därför är jag #härförattstanna

Anna-Sara Hjerström
pastor
Pingst-ffs